Mina fingrar blöder, sa morfar

Mina fingrar blöder, sa morfar kopia

Morfar brukade alltid säga att jag blödde om fingrarna när jag kom där med mitt röda nagellack igen. Jag tyckte om när han sa så. Det var lite farligt samtidigt som jag kände mig så fin. Ungefär så som jag upplever skrivandet.

Jag minns när jag satt på en mattelektion i högstadiet och kände mig trög som vanligt. Jag förstod inte ekvationen och hade inte heller någon lust till att förstå. Vi hade sannolikhetslära. Det är bara att tänka logiskt, sa min lärare ivrigt och fortsatte förklara i gåtor. Det värsta tänkbara för mig. Min hjärna ville dagdrömma, försvinna in i stora tankar om livet och döden. Jag minns hur jag plötsligt började skriva någonting helt annat, orden bara rann ur mig. När jag sedan läste det jag själv skrivit blev jag förvånad. Har jag skrivit de här poetiska formuleringarna? Jag var inte säker på att jag förstod vad jag ville säga bara att jag tyckte om det. Och så har jag fortsatt. Läsa och skriva poesi. För mig känns det ofta mer tillgängligt att läsa dikter än en skönlitterär bok. Jag behöver inte förstå handlingen utan kan helt enkelt bara njuta av orden och meningarna. Som om mina ögon behöver äta upp de vackra orden. Smaka på dem. Kanske förstå och känna något djupare. Om tillfälle ges.

Folket kopia

Just den där mattelektionen är ett starkt minne av att fly från verkligheten. Till en vackrare plats. Till en plats där jag känner mig manad att utforska det okända. Att tänka logiskt har aldrig varit min grej. Tankarna har knutit sig. Jag blir blockerad över känslan att inte hänga med eller vara tillräckligt snabbtänkt. Min hjärna vill tänka storslagna tankar utan horisont. Jag svävar iväg bland ord och bilder jag knappt kan urskilja motiv och mening av. Kanske är det okej att vara så, att inte alltid ha ett tydligt mål. Låta saker och ting hänga i luften. Känna och tänka utan att sätta punkt. Då lockar det inte med att räkna plastfrukter på rasten när alla andra barn leker (lågstadiet) eller gråta en vecka för att jag fick IG på matteprovet trots att jag pluggat dubbelt så mycket som mina vänner. Förväntningar utifrån och mindervärdeskomplex kan verkligen ställa till det helt i onödan. Livet är orättvist, som min lågstadielärare strängt sa till mig när jag satt där med plastfrukterna i en enda röra. Jag är oändligt tacksam att jag upptäckt andra dimensioner av mina förmågor idag. Att jag under mattelektionen upptäckte poesi istället för att lösa en ekvation jag aldrig någonsin senare skulle ha nytta av. Med facit i hand är jag inte mycket för facit i hand. Jag vill istället hänga upp mitt hjärta på köttkroken (August Stringberg) och skriva tills mina fingrar blöder.

julia kopia

En penna. Ett papper.

Kluddar fram orden utan tvekan. Vredens hårda streck. Naken står det hemliga alfabetets bokstäver framför öppna ögon. Ordens känslor väcker beroendeframkallningens filmrulle. Atombomber svävar ovanför marken, sugen på att spränga hela världen. Pennan trycks hårdare mot knöligt papper. Nattvinden sjunger med gråt i rösten men annars så stilla, dödstyst.

En penna. Ett papper.

I flaskposten flyter de iväg. Magiska ord bort i vattenbruset. Kanske en ny värld eller bara en havsbotten fullt av slingrande sjögräs. En fågel flaxar förbi i det blå, befriande.

En penna. Ett papper.

Ensam kopia

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s