Skidspår eller planlöst skridande?

IMG_0029 kopia

Äntligen har jag kommit mig ut med längdskidorna! Jag tycker verkligen om om skrida fram på snön. Så varför gör jag det inte oftare under vintern? Nu när det faktiskt tillslut blev en vinter med mycket snö. Jo, för att jag har svårt att bestämma mig för om jag vill ut i skogen bakom knuten. Följa en skoterled och vika av planlöst in i skogens vita vinterland. Eller om jag vill ut i skidspåret och motionera. Båda delarna drar i mig fast på helt olika sätt. Att åka längst elljusspår fungerar på samma sätt för mig som att jogga. Den enkla rytmen som intar, andningen, tankarna, allting för röra sig i ett och samma tempo. Jag behöver inte tänka utan följer bara det uppkörda spåret som går runt i cirklar. Nu i veckan var jag på golfbanan i Robertsfors. Det var en fint spår men jag blev lite uttråkad. Kanske för att jag dagen innan hade skidat ut i skogens gränslösa marker. Följt de vackra snötäckta träden allt djupare in i skogen. Jag var så hänförd inför allt det vackra jag såg att jag tillslut stannade upp och inte visste vars jag var. Det blev ett äventyr medan skidspåret blev ren motion. Båda fyller sina olika funktioner och då är den stora frågan, vad passar mig bäst?

Jag har inget svar. Står tyst och andas ut kalluften. Mina ögonfransar börjar klbiba ihop av all frost. Plötsligt hör jag en bjällra nära mig. Jag ser ingenting men ljudet kommer närmre. Efter en stund ser jag några renar skymta därinne i skogen. Fridfullt äter de vad de finner. Jag står kvar som ett träd, vill inte att de ska bli rädda. Ett lugn kommer över mig. Jag behöver inte alltid bestämma mig för den ena eller andra. Jag har haft beslutsångest så länge jag kan minnas. Det handlar om att jag ofta upplever att jag vill flera olika saker samtidigt. Jag kan alltså känna för att välja den enkla och den svåra vägen, samtidigt. Detta kan så klart skapa problem men det är trots allt ett lyxproblem. Jag VILL saker. Min viljekraft är ibland större än mig själv. Som om jag inte räcker till för alla viljor som talar till mig i olika spår och banor. Just i denna stund väljer jag att lyssna på obeslutsamhetens vindar. Jag tillåter mig själv att hänga i luften ett slag, upptäcker till min förvåning att det finns en viss sorts tjusning i det.

Så vars leder mig skidorna nästa gång? Jag har ingen aning.

IMG_0048 kopia

IMG_0031 kopia

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s