Igår fick jag hem senaste utgåvan av Spira tidningen. Tidningen som delas ut till alla i Umeå kommun som är medlem i svenska kyrkan. Tidningens tema är Barfota där jag står med i ett reportage. Erica Dahlgren intervjuar mig om min syn på fötter som konstnär och fotvårdsterapeut. Min första tanke var Ser jag verkligen sådär glad och trevlig ut när jag arbetar? Jag, Erica och fotografen Malin Grönborg hade en trevlig stund så ja, min glädje är på riktigt! Det är konstigt det där med att se sig själv på bild. Som om det endast är jag själv som kan avgöra om fotografiet är äkta. Fastän jag också är den enda som aldrig någonsin kommer kunna se mig själv i alla olika känslolägen och situationer. Däremot är jag expert på mig själv, att veta hur det känns inuti. Jag tycker om det jag gör. Blir väldigt uppslukad av de människor jag har framför mig, självklart även deras fötter! Jag är verkligen så tacksam över att ha ett jobb jag trivs med.

Min andra tanke var farmor! Farmor som är grunden för min ingång till fotvården. Hon hade tyckt att det var fantastiskt att läsa en Spira tidning som hade ett tema på fötter ur ett kristet perspektiv. Farmor uppmanade mig ofta att läsa tidningen. Julia, du som funderar så mycket, här har du många andra som också bär på alla dessa existensiella frågor. Det är sant. Som det står i intervjun har fotvården blivit ett sätt för mig att kunna fördjupa mig i människors livshistorier. Få vara delaktig i andras liv. För fötterna skvallrar om mycket, allt från yrke, sjukdomar, olyckor till graviditet och livsstil. Med min kreativa hjärna kan vad som helst växa fram från fotens betydelse.

Hälsprickor och fotografi. Nageltrång och färgavtryck. Fotterapeuten Julia Larsson kombinerar sitt vårdande arbete med konst. – Båda handlar om en och samma sak. Jag vill beröra andra människor, säger hon.

Intressant att läsa vidare i tidningen….

Att tvätta någons fötter symboliserar i Bibeln både gästfrihet och ödmjukhet. Jag har inte tänkt så mycket på att själva handlingen att tvätta någon annans fötter. Det är längst ner på våra kroppar. I andra länder där många går barfota blir man så klart smutsig om fötterna. Att få tvätta av sig resdammet blir därför en vänlig gest. Ungefär som att skaka hand eller erbjuda någon att dricka. I Johannesevangeliet tvättar Jesus sina lärljungars fötter inför den sista måltiden. Han uppmanar dem att göra samma sak som ett sätt att visa vördnad. Om nu jag, som är Herre och mästare, har tvättat era fötter, är också ni skyldig att tvätta varandras fötter. Jag knäböjer mig inför er, som jag skämtsamt brukar säga när jag gör hembesök. Men det ligger något i den handlingen, att falla på knä för en medmänniska. Religiös eller inte, själva handlingen och arbetet känns plötsligt mer värdigt. Många brukar fråga hur jag står ut att göra sådant grovjobb. Jag ser det inte så. Att jag tycker om ritualer och handfasta konkreta handlingar stämmer också tydligt ihop med bilden av att rengöra andras fötter. Vissa katolska präster kan fortfarande idag tvätta andras fötter inför varje nattvardsfirande, som för att bli helt ren. Även muslimer tvättar sina fötter rituellt inför dagens böner. I buddhistiska tempel kan man också se Buddhas fotavtryck avbildat. Det symboliserar hans närvaro. Även om han inte går att se eller ta på finns hans avtryck där, mitt ibland oss.

Så min fråga kvarstår, behöver vi förebilder som trampar upp vägen för oss? Vad är en förebild?