Skrivcafeét ligger i dvala…

IMG_8080 kopia 2

Jag skriver i min dagbok så att fingrarna blöder. Har inte skrivit så mycket i dagboken på länge och har samtidigt inte skrivit så lite i bloggen på länge. Är det vad som syns som räknas? Och för vem? Jag har lovat mig själv att inte tvinga mig till offentligt skrivande. Så jag låter processen fortgå men fortsätter ändå undra över dessa ting. Privat och offentlig, vars finns balansen?

Jag måste tyvärr meddela att det inte blir något Skrivcafé under våren såsom det var tänkt. Datumen var inskrivna på Träffpunktens kalender men mer än så var det inte. Ideérna kring upplägg fanns där men vägrade hostas ut på pappret. Inne i mitt och Davids huvud rörs sig mycket. Vi har temaförslag och nya skrivuppgifter. Så varför inte bara tuta och köra? Affischen blev inte av innan Sälen för att vi inte kom överens, och då menar jag i livet. Vi kunde inte nå fram till kärnan. Lusten och drivet. Ett Skrivcafé ska drivas ut av lust till att nå och engagera andra i skrivandet. Bär vi inte på det själva blir det svårt men framförallt så blir det inte roligt att hålla i en sådan typ av aktivitet. Vad är då vitsen med det hela? Efter många om och men bestämde vi oss för att ställa in under hela våren. Det innebär också att vi gör folk besvikna. Framförallt gör vi oss själva besvikna som väljer att ge upp. Det är inte likt mig, jag brukar kämpa och härda in i det sista för något jag verkligen tror på. Men den här gången tar jag ett steg tillbaka. Jag måste inse att det är okej att ge upp för att sedan komma tillbaka. Till hösten?

Någonstans i detta brus av liv förstår jag att det handlar om mig. Jag orkar inte bära för stort ansvar inom för många olika områden samtidigt. Jag värnar om min kreativitet mer än någonting annat. Lusten. Så viktig. Kanske måste jag först gå till mig själv, till mitt eget skapande. Fortsätta skriva! Om vad som helst, bara jag får ur mig alla lager av tankar och känslor som just nu legat i träda. Fram i ljuset! Mitt ljus. Sedan kan jag sammanstråla med er andra.

En reaktion till “Skrivcafeét ligger i dvala…

  1. Jag förstår att det kan kännas som att svika andra och sig själv. Men jag tycker det låter som att det är tvärtom. Att lyssna på sig själv, se sin kapacitet och att sätta gränser är att respektera sig själv. Om ni gjort det trots att tid och lust inte infunnit sig då hade det varit att svika sig själv. Att uttrycka och visa att man respekterar sig själv genom att sätta gränser brukar dessutom leda till att man får respekt tillbaka, så när tiden och lusten återvänder gör nog besökarna det också, fulla av respekt över att det inte blev i vår. Kramar till er!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s