Jag skriver i min dagbok så att fingrarna blöder. Har inte skrivit så mycket i dagboken på länge och har samtidigt inte skrivit så lite i bloggen på länge. Är det vad som syns som räknas? Och för vem? Jag har lovat mig själv att inte tvinga mig till offentligt skrivande. Så jag låter processen fortgå men fortsätter ändå undra över dessa ting. Privat och offentlig, vars finns balansen?

Jag måste tyvärr meddela att det inte blir något Skrivcafé under våren såsom det var tänkt. Datumen var inskrivna på Träffpunktens kalender men mer än så var det inte. Ideérna kring upplägg fanns där men vägrade hostas ut på pappret. Inne i mitt och Davids huvud rörs sig mycket. Vi har temaförslag och nya skrivuppgifter. Så varför inte bara tuta och köra? Affischen blev inte av innan Sälen för att vi inte kom överens, och då menar jag i livet. Vi kunde inte nå fram till kärnan. Lusten och drivet. Ett Skrivcafé ska drivas ut av lust till att nå och engagera andra i skrivandet. Bär vi inte på det själva blir det svårt men framförallt så blir det inte roligt att hålla i en sådan typ av aktivitet. Vad är då vitsen med det hela? Efter många om och men bestämde vi oss för att ställa in under hela våren. Det innebär också att vi gör folk besvikna. Framförallt gör vi oss själva besvikna som väljer att ge upp. Det är inte likt mig, jag brukar kämpa och härda in i det sista för något jag verkligen tror på. Men den här gången tar jag ett steg tillbaka. Jag måste inse att det är okej att ge upp för att sedan komma tillbaka. Till hösten?

Någonstans i detta brus av liv förstår jag att det handlar om mig. Jag orkar inte bära för stort ansvar inom för många olika områden samtidigt. Jag värnar om min kreativitet mer än någonting annat. Lusten. Så viktig. Kanske måste jag först gå till mig själv, till mitt eget skapande. Fortsätta skriva! Om vad som helst, bara jag får ur mig alla lager av tankar och känslor som just nu legat i träda. Fram i ljuset! Mitt ljus. Sedan kan jag sammanstråla med er andra.