Hej kära läsare!

Jag har ett mål att skriva i bloggen minst en gång i veckan. Jag har också bestämt mig från första början att inte tvinga mig själv att behöva skriva något. Jag vill att bloggen ska vara lustfylld. Så vad hände? För första gången på ett år har jag inte skrivit på 1,5 vecka. Det är ingen katastrof men jag vill förstå varför.

1. Jag har varit bortrest i Stockholm och Uppsala och haft fullt upp.
2. Jag har startat upp mitt Instagramkonto och är inspirerad där med nya olika bilder.
3. Jag satt i tre timmar på tåget hem och skrev dagbok.
4. Jag har pratat ovanligt mycket med nära vänner och privata saker i livet.

Så, det förklarar saken. Livet kom emellan.

Bloggen handlar om mitt liv men det är inte alltid det går att formulera i ord. För mig handlar skrivandet mycket om att förstå det jag upplevt. Ofta kommer det i efterhand. Är det för mycket känslor hit och dit får jag bäst utlopp att bara skriva av mig i dagboken eller att prata inom närmsta vänkretsen. Jag vägrar tillåta press utifrån förstöra min magkänsla om hur jag vill använda mitt skrivande. Det jag funderar mycket över är hur ni andra bloggare gör som skriver varje dag? I mitt fall är det inte mitt syfte just därför att jag inte vill hamna i fällan att tvinga mig. Jag vill att det ska finnas ett innehåll med substans. Kanske blir ni stora bloggare väldigt bra på att leta i arkivet, i hjärtat och hjärnan efter innehåll som kan beröra många andra människor? För mig är det så viktigt att fortsätta skriva i min egen privata dagbok där tankarna bara tillhör mig. Där min handstil får fylla de tomma pappren en efter en. Så kanske är jag ingen riktig bloggare, när jag inte är beredd att ge upp de handskrivna dagböckerna? Tiden räcker helt enkelt inte till. Bloggen är inte mitt jobb. För mig är bloggen ett sätt att nå fram till vänner, bekanta, främlingar.  En möjlighet att träna mig på att skriva så det blir begripligt för andra vad som kretsar i mitt huvud. På ett villkor, endast när jag känner för det.

Hoppas ni fortsätter att följa mig!