Nu har jag varit väldigt tyst här på bloggen och det beror på att jag haft riktig semester. Alltså att jag har varit frikopplad från alla måsten och borden. Så länge jag är hemmavid så är det svårt. Vi åkte iväg bland skrikande getter som var tvungen att vara inomhus för att vi inte hunnit göra klart hagen. De överlevde men just då kändes det jobbigt, att lämna alla pågående projekt. Varje gång jag gör det fascineras jag över hur fort och skönt det är att övergå till den totala ledigheten. Jag fylls till början av en rastlöshet, ska jag bara ligga här och läsa? Kan jag äta frukost tills kl11? Ja, det kan jag banne mig och det är väldigt skönt. Att på ett sätt lämna över mig själv, tillåta mig att bara vara och inte hela tiden ha huvudfokus på nästa steg. Då är det perfekt att kliva rakt in i familjen Ganters samhället, som jag brukar säga. En stor familj där hela känsloregistret ligger nära till hands för dem alla. Konflikter uppstår och löses, kärlek ges i överflöd och små och stora kompromisser görs om vartannat. Alla ska vi dela utrymme i den lilla och väldigt mysiga stugan Solliden som ligger på Stillingsön på västkusten. Jag har svårt att ta plats när det finns så många att förhålla mig till. Jag kan inte strunta i dem som kommit att bli en del av min familj, jag blir automatiskt känslomässigt engagerad. Det är så speciellt att kliva in i en annans familj och så snabbt känna mig som en självklar del av den. Fantastiskt och obegripligt. Hur gick det till? Jag ser Davids roll som lillebror, storebror, morbror, farbror, son. Ju mer jag umgås med familjen desto mer lär jag känna David. Förstår varför han är som han är. Det är fint. Att ha en till familj. Tack för dessa fina dagar på Stillingsön bland havssalt, fårgård, havskatt och badsvan, punschveranda och loppisrunda, djuplodade samtal och ro till att läsa och skriva. Ligga på en varm klippa och få ifyllda fräknar till max.

Ps. Jag vill verkligen börja fota med min systemkamera igen så jag får kvalitetsbilder! Stort störningsmoment när bilderna oskarpa kommer in i datorn.

 

 

 

Jag och urmödrarna

vi är kvinnor omringade av kvällens mörker

Söker oss till ljuset i mitten av rummet

fönstret står på glänt  för att släppa in syre mellan förlossningsvärkar

som varit och komma skall

kött och blod knyter oss samman, löser upp andarna i halsgropen

Navelsträngen för alltid bunden och en bristande sanning om att alltid förbli

Vi är kvinnor med blodsband som snart är bundna till ett och samma knyte

livet med mig är förenat med eder, starka sköra själar

Blodmånen glänser på oss där vi sitter och bejakar, vårt universum

blodapelsin, blodprov, blodmåne, blodpudding, blodsband

Allt det jag behöver mer än någonsin nu

för att livet ska orka leva i mig

dubbelliv slår dubbla hjärtslag

inom mig det är

kontaktar, urmodern

 

 

Hej kära läsare! Klockan är strax innan kl8 och jag sitter halvnaken på punschverandan. Värmen är tryckande redan såhär dags. Har varat i många dagar nu. Hållit mig ute på gården och arbetat. Grovarbete pågår! I lagårn, skogen, carporten, snickarbon, vinden och gårdshuset. När jag inte har arbetat på gården har jag doppat mig i havet eller lagt mig som en säl på stranden eller klippan. En och annan loppis har också besökts samtidigt som vi lämnat in loppisgrejer på Andra Varvet. En hel drös. Vi har förlorat en get och kämpar med getstängsel till de andra två. Letar hysteriskt efter en ny bil när min kör sista refrängen. Mycket tid till att skriva har inte funnits. Jag har tillåtet mig vara mitt i allt. Som jag längtat hela långa vintern och våren att ta itu med dessa ting. Även om det innebär svettigt arbete. Men ändå, vi har kämpat på och visionen om gårdens utveckling blir alltmer tydlig ju mer vi håller på. Det blir lättare att se. Gården framträder när man står mitt i och inte bara utanpå och kikar på distans. Jag trivs!

Är uppe extra tidigt denna morgon för att jag ska iväg och jobba ett dagspass på mottagningen. Mina akuta kunder ska få sina fötter behandlade. Känns avlägset att jobba när jag varit upptagen av så mycket annat. Som om jag skulle glömt bort hur jag vårdar fötter. Jag vet att det bara är bullshit. Att ta hand om fötterna innebär att förlita sig på mina händer – hantverket. Det är dom som sköter den störta delen av jobbet. Min första sommar som egen företagare blir plötsligt påtaglig. Det är jag som är chef – jag bestämmer. Hur mycket tål min plånbok att vara ledig? Återhämtning är livsviktig men till vilken grad i mitt fall? Alla tankar har snurrat men tillslut landat i något som känns rätt för mig. Jag klappar mig själv på axeln redan innan dagen har tagit fart. Magkänslan jublar och jag känner tacksamhet även om jag inte har någon betald semester. Jag får inte semester utan tar mig semester. Norpar åt mig av allt det vackra sommaren erbjuder.

Tiden flyger i dessa kvalmiga sommardagar…

Geta, kära söta vän. Du har lämnat jordelivet nu och gården fattas dig. Din mamma och syster saknar dig men jag är glad att dom har varandra. I måndagskväll när vi kom hem låg du orörlig med nätet hopsnört kring hornen. Förmodligen hade du drabbats av panik när du försökt smita. Det känns inte rätt att ett djur ska dö på det sättet. Vad som exakt hände får vi aldrig veta. Jag och David klippte av snörena och lindade in dig i ett lakan. Din söta lilla mule kommer aldrig le mot oss igen. Jag kommer aldrig mer få klia dig under hakan vid ditt lilla pipskägg som du tyckte så mycket om. Tre har blivit två, och nu går de lösa på gården i väntan på att vi ska fixa det permanenta stängslet. Där ingen get någonsin ska få smita. Där ska ni få leva och må i vår lilla skog.

Nackdelen med att att ha djur är att de kan dö. Egentligen är det samma sak med människor, så hur vågar vi vara i djupa relationer och till och med ha egna barn när de när som helst kan brista och försvinna? Livets villkor, jag vet. Närhet är en överlevnadsinstinkt tror jag. Människor behöver människor, liksom djur och människa behöver varandra. Ändå känns existensen för en människa mer skyddad och kontrollerbar. Vårt intellekt och snabba uppkoppling idag gör det betydligt lättare att söka upp hjälp när det behövs. Hade vi varit hemma kanske jag hade hört Geta skrika och kunnat lossa tag om stängslet? Men det är ingen idé att skuldbelägga mig själv. Denna olyckshändelse skulle lika gärna kunna hänt när vi var hemma men det känns bara så himla typiskt och extra svårt när det händer på distans. Getterna har varit hos mig i ungefär 1, 5 år. De har blivit som en del av gården när de brölar efter hö, klias och klappas, hoppar ur stängsel och äter upp mina rabatter. Geta var den modigaste, hon var alltid i framkant av hennes mamma och syster. Den mest sociala och nyfikna. Hon var först i ledet att klättra över gärdsgården. Åh söta, jag saknar dig och din uppsyn.

Tur att jag har vänner som är bönder som sätter djurens liv i perspektiv. Getas kropp är nu nedgrävd i säkert förvar. Bönder är vana att behöva gräva ner ett och annat djur. De dör av sjukdom eller skador och det händer nu och då. Mitt förnuft förstår att även jag skulle bli van att se djur döda om det hände oftare. Elin min vän som jag fått getterna av beskrev för mig Jag tycker det är fint att bli påmind om livets gång. När kött blir till hö och vi bokstavligt ser det framför oss blir livet vi lever nu också mer levande. Vi kan lättare se det vi har och det är jag oändligt tacksam för. Tack Elin för de trösteorden.

Vila i frid, Geta.

 

Oj nu var det fotboll igen! Hit och dit skjuts bollen och jag hänger som vanligt inte med. Det finns nog ingen som är så lite intresserad som jag? Jag bryr mig helt enkelt inte. Det kan vara skoj att höra om det gått bra för Sverige men mer än så är det inte för mig. Jag blir ofta förvånad över hur insatt folk är, även de som inte är några typiska sportnördar verkar vilja heja med bubbel och dunder. Borde jag skämmas som bryr mig så lite? Ja, det kan ofta kännas så. Som om fotboll liksom andra sporter räknas som en slags allmänbildning. Något man bör ägna sig åt och ha i alla fall lite koll på. Varför är det så?

Jag har funderat en del på det här. Om mitt totala ointresse. I skolan tyckte jag själv det var roligt med idrott. Vi såg inte så mycket hemma förutom när det var skidor, då fick pappa titta lite. Vi barn har aldrig blivit påtvingande någon sport men alltid uppmuntras till aktiviteter av olika slag. Eftersom jag började med gymnastik som 4-åring och sedan tog så småningom ridningen överhand när jag var sju år och uppåt. Liksom scouterna. Då fanns det plötsligt inget mer utrymme för någon annan aktivitet. Skog, djur, natur – det har varit min visa. På så sätt har jag varit mycket i rörelse utan att direkt tänka på att jag motionerar. Det är jag tacksam för idag. Jag tror att det gav mig en bra grundkondis och ett avslappnat förhållningssätt till motion och rörelse.

När jag bläddrar i tidningen blir jag alltid lika bestört över hur sport tar upp sida efter sida. Kulturen, vars är du? Uppfyll mitt liv. Jag vet att konsten är besläktad med sportfantaster. Liknande drivkraft sätts igång, en slags manisk känsla av att jobba hårt för det man tror på. Kanske är det vad jag finner mest spännande. Att lyssna till intervjuer med idrottare som passionerat berättar om hur det vigt sitt liv åt sin sport. Det finns både något som fascinerar och avskräcker. Jag har svårt att se sport som meningsfullt på det viset att du kan ge upp hela ditt privatliv för att vinna VM. Vad är vitsen med det? Visst kan det vara svårt att förstå olika konstnärer som med samma starka drivkraft offrar mycket för att slutföra sina konstverk. MEN för mig är det ändå en helt annan sak. Drivkraften handlar om att beröra andra människors känsloliv. Att nå ut med en unik berättelse där folk kan känna igen sig och känna gemenskap. Kanske är det precis vad vissa känner när det kommer till sport, bara det att jag inte kan känna det. För mig är en lek som pågår, på samma sätt som jag ser barn i en lekpark. Jag har svårt att ta sport på blodigt allvar. Kanske kan det räcka så. Kanske låter jag pretentiös som säger att jag behöver känna en större mening för att inte bli tokigt rastlös av att se en hel match på TV men det är så jag känner.

Jag försöker vara ärlig med mitt ointresse. Vill se hur folk reagerar. Det är alltid jobbigt att sticka ut från normen. Inte hålla med. Jag tycker att alla som känner iver och glädje att kolla på alla dessa fotbollsmatcher som pågår just nu ska fortsätta med det. Själv tänker jag skriva dagbok, peta i trädgården och gå en långpromenad. OCH jag skulle verkligen uppskatta om Kulturen skulle få några fler blad att täcka tidningens svärta med. Det är väl ändå inte för mycket begärt?

Idag har jag varit inne i ett sådant il att gud vet vad. Jag kan liksom inte sluta fixa i hemmet. Hela tiden när jag svettig far omkring som ett yrvärdet så trivs jag, själen städar ut sig. Som att rensa luft. Låter det provocerande? Det har varit sol och jag skulle kunnat legat på en filt och läst en bok men nej då. Istället väljer jag att städa hela huset, dammsuga och dammtorka så noga som jag inte gjort på ett år. Den omsorgen att damma av varje litet hörn och pryl tycker jag kan vara extremt tillfredsställande. Inte bara för att det plötsligt blir ett nytt lyster i rummet utan också just den där känslan av att ta hand om mitt hem. Säga hej och tack kära hem, att jag får ha mitt liv här hos dig. Det känns fint i hjärtat. När jag är inne i detta il tycker jag att det är lika bra att köra på tills jag stupar i säng. Jag njuter över att få det fint och kan sova ut i morgon. Vakna upp till ett nystädat hem och inte behöva göra ett skit dagen därpå. I den strävan ligger en konkret belöning. Idag har jag varit så ambitiös att morgondagen inte ställer några krav. Sedan om jag känner för att göra något så får jag självklart det. Men jag tänker inte pressa mig själv. Den längtan efter återhämtning som ligger nära i tiden är viktig för mig. Jag måste kunna se målet för att orka sträva hårt efter det. Då är städning en bra syssla. Det blir stor skillnad.

Medan jag städar och står i funderar jag över ordet härda. Vad betyder det att härda? Kanske tänker du på uthållighet, att härda ut något och orka. Det låter ganska negativt. Som om det inte alls kan handla om någon lustfylld syssla. När jag känner mig dålig på något dyker oftast den tanken upp Jag är banne mig bra på att härda i alla fall. Det är sant, när jag väl känner att jag vill något så kämpar jag hårt för det. Ibland kanske för hårt för mitt eget bästa. Handlar det om en egenskap eller uppfostran? Jag tänker på min pappa som skryter om att han aldrig sjukanmält sig senaste 30 åren. Jag tänker på min farmor som gnetade på även när hon grät och var upprörd. Jag tänker på min morbror som arbetar dygnet runt och verkar trivas med det. Jag tänker på min moster som alltid har många järn i elden och aldrig klagar över det. Mitt släkte säger åt mig att köra på och det är precis vad jag gör, kavlar upp ärmarna dag efter dag. Även när jag är ledsen och sårbar går det an att arbeta på. Känner jag mig tvungen till det eller är det rena rama överlevnadsinstinkten? En blandning tror jag.

Jag vet med mig att jag är stresskänslig och räknas till kategorin som lätt skulle kunna bli utbränd om jag gav mig in i något för mycket. Samtidigt är jag slittålig, även kallad arbetselak. Jag tycker helt enkelt om att arbeta. När jag mår som sämst är när jag känner mig begränsad att inte kunna vara igång, då blir jag rastlös och en ångestklump byggs sakta upp. Jag tänker direkt på tiden inneboende i en lägenhet. Det fanns väldigt lite jag kunde sysselsätta mig med hemma. Hemmet är viktigt för mig. Jag vill ha många projekt på gång, varva hej vilt efter hur jag känner mig för dagen.

Tack och lov finns David, katterna och getterna som tar hand om mig. Att ta hand om motsätter in att vilja bli omhändertagen. Så tänker jag.

Igår var det hamnmarknad i Sikeå och jag gav gratis fotmassage och sålde fotvårdsprodukter. Så mycket folk! Tack solen! Jag vet att det brukar vara mycket men eftersom jag för två år sedan stod i regnet och sålde mina salvor där det var skralt av människor så kunde jag liksom inte föreställa mig folkmängden. Andra Varvet (Loppis som finns i Sikeå hamn under somrarna) är ett stort dragplåster. Folk står och köar i timmar. Fascinerande och roligt hur det kunnat bli.

Att ge bort en tjänst gratis är förstås inte lönsamt i stunden MEN jag tror att det gynnar mig i längden. Gratis är gott! Förvånad blev jag när en efter en slängde upp sin fot ogenerat mitt i folkvimlet. Ett provsmak för att sedan kunna boka in en hel behandling. Alltid bra att visa upp sitt ansikte, att jag finns. En del har inte hängt med på att jag slutat jobba i kommunen och en del vet inte heller vad en fotvårdare egentligen gör. En övning för mig att berätta vad jag arbetar med och vad jag står för. Jag blir alltid nervös inför sådana grejer, där jag ska visa mitt bästa jag. Det ligger en prestation i det som betyder något, även för mig personligen. Varav jag måste jobba med ett motstånd innan. Andas, det kommer att gå bra. Det är bara att köra på som vanligt, vara där. Även om det är olustigt i stunden att vara i det tillståndet då självförtroendet börjar svikta börjar jag mer och mer förstå att det är bra. Det blir ett tydligt tecken för mig att det här är viktigt.

Att vara tillmötesgående och närvarande bland dessa människor som vill ha hjälp med fötterna är egentligen det enda viktiga. Så enkelt kan det faktiskt vara. Och när jag väl står där mitt i allt, så lättar det oftast och jag får energi av att att upptäcka att det inte var någon fara. Det här går bra. Det här är rent av kul. Den känslan tog jag med mig efter marknaden igår. Jag är ingen specialist på försäljning men en fotvårdsterapeut med goda intentioner att hjälpa människor är jag banne mig bra på!

Självklart glömde jag helt bort att dokumentera igår. Detta ären bild för två år sedan när endast en person ville få fotmassage i regnet. Väl mött Håkan!

 

Pissar på okänd mark

att äntligen få lätta på trycket

myrorna betraktar kissdropparna

dripp dropp i trosan

vilda strömmar från alla håll

dansar ut i ödemarker

Vi har så galet mycket nässlor på våran gård! Halva hagen och halva tomten. Även om vår tomt är bucklig och knölig så vet vi i alla fall att marken är väldigt frodig. Förra året hann jag inte riktigt med. Jag torkade lite som jag sedan använt som nässelpulver i mat under året. Nu har jag testat på allt möjligt!

• Nässelsoppa med ägghalvor, en klassiker!
• Nässelstuvning istället för spenatstuvning
• Nässelpesto
• Nässelvatten till gödsling
• Nässelglass
• Torka nässlor till pulver

Vad kan man mer göra?

När jag var liten ramlade jag i ett dike fullt av nässlor och brände mig rejält. Sedan dess har jag inte varit så förtjust i nässlor, gärna undvikit denna universalväxt men nu är det slut på det! Nässlan är en av de få växter som innehåller så många nyttigheter. Helt fylld av C-vitamin, järn, kalcium, fosfor, kisel. Speciellt de tidiga skotten på försommaren. Nässelvatten är helt enkelt vatten med nässlor som får stå och dra 1-2 veckor sedan späder man ut det med tio delar vatten till gödsling. Nässelvatten innehåller en massa nedbrytande bakterier vilket har en positiv inverkan på marken. Som om själva nedbrytningen påskyndas med hjälp av denna sorts bakterie. Guldvatten är inte heller så dumt, alltså att du använder ditt eget kiss som innehåller precis vad växterna behöver. Späd ut så att det inte blir för starkt! Jag ska kombinera dessa två och se vad som händer. Har ju inte så mycket odlingar än så länge men ändå, lika bra att börja testa! Sen när trädgårdslandet är på plats blir det toppen tänker jag! Vi har en annan guldgruva till förfogande, fårens gamla halmbädd som står och surnar. Snart kommer även den till användning. Från det ena till det andra, här kommer receptet på den sjukt goda glassen.

Nässelglass 

1 dl förvällda nässlor

rivet skal och sagt från en citron

1 äggula

1,5 dl kondenserad mjölk

3dl vispgrädde

1 dl rostade saltade mandlar (grovhackade)

Mixa förvällda nässlor med citron och äggula. Vispa ihop med grädden och den kondenserade mjölken. Blanda i mandeln och frys in.

 

 

 

Lite nu och då går jag till min Guldgruva där fotografierna som betyder något alldeles extra ligger. Att fota för mig är ett sätt att spara minnen. Ibland blir de inte det bästa ljuset och skärpan, men de betyder något, det är viktigast. Här är en del av dom + mina album där jag varje nyår fortfarande framkallar årets skörd och limmar in, skriver till. Där bara jag kan bläddra mellan bladen, som en dagbok i fotografier rör jag mig mellan tid och rum.

När David och Borka flyttar in i mitt hus och liv.

När jag fångade duv-kvinnan med en duvvinge på duvtorget. 

När Grannässjön stillnat och barndomsminnen väcks till liv.

När känslan innan och efter alla tågresor genom Sverige befinner sig.

När jag upptäcker ett nytt land, Sarajevo.

När jag bara sådär fått en ny extrafamilj i Sikeå.

När jag förstår hur viktig krokin varit för mig på konstskolan.

När jag upplever första snön med en jag inte hunnit lära känna.

När min fotvårdskund blir en nära vän och sedan dör men våra samtal lever vidare.

När jag är i en total identitetskris, splittrad mellan två världar.

När jag börjar våga intervjua mina kunder om deras liv, tack Jan.

När jag inte längre orkar vara glad när jag egentligen är ledsen.

När jag äntligen vågar vara glad fullt ut.

När jag och Ida pratar i timtals på hjortronmyren. 

När jag var hos farmor en helt vanlig måndag.

När jag umgås med min galna fina morbror och känner samhörighet.

När jag förstår att vi kommer vara vänner resten av livet.

När jag och farmor förenas i konst och fotvård

När jag inser att jag för alltid är moster åt Algot & Alma.

När hela familjen firar mamma 60 år på Ulvön.

När jag får uppleva en liten bit av Sarek med Emma och Klara.