Det har gått en fin serie på SVT play som heter Meningen med livet som jag har följt meningen med livet. Journalisten Anna Lindman har samtalat med olika personer om vad meningen kan innehålla, behöver vi känna en mening med våra liv? Denna slitna fråga kan kännas både skämmig och pretentiös. Ska man som vuxen hålla på att grubbla över denna ständiga fråga, är inte det något vi bör ha kommit fram till i unga år och sedan leva därefter? Det kan väl inte vara så svårt? Vare sig du tycker dig ha kommit till ro med dessa frågeställningar eller inte så tror jag livet drabbar oss onekligen med både känslor av slump och öde. När något i livet flyter på bra tror jag det är lättare att tänka att det är våra medvetna val som tagit oss dit. Vi söker ständigt en känsla av kontroll, av att ta medvetna beslut. När du sedan hamnar i kris är det lättare att skylla dina misslyckanden på någon annan eller på slumpen. Varför ska just detta drabba mig? Jag som har haft en sådan jobbig höst förtjänar faktiskt att må bra nu. Ja, det gör du. Men jag försöker få mig själv att inse att livet även måste innehålla saktmodiga dagar där det inte händer någonting särskilt. Små ljusglimtar finns alltid att fånga, men det är inte alltid man orkar greppa och njuta av dem. Och det är okej.

I sista avsnittet säger författaren Merete Mazzarella ett ord som jag fastnar för. Anna doftar på en hop syrener och beklagar sig över att de blommar så kort tid och att man måste hinna njuta. Merete Aha, är du också sådär förgänglighetskänslig? Alltså att du är ständigt medveten om att tiden går, att allting har ett slut. Jag doftar in ordet, kanske är jag inte bara högkänslig utan även förgänglighetskänslig? Förgänglighet som betyder ej ändlig, beständig är både vemodigt och vackert.

Detta stora behov jag verkar ha av att tänka på livet – döden. Hur rädslan för döden kan verka meningslös när man verkligen vidrör livets mening. Hur skulle livet kunna kännas angeläget, här och nu, om jag visste att jag alltid skulle leva? Att jag skulle ha all tid i världen på mig. Kanske är det därför jag mår så bra av att ständigt omges av gamla människor, de som snart levt klart sina dagar. De upplevs ofta väldigt orädda och närvarande. Livet går inte längre att förlora för att de har levt det. Bara att överlevt 90 år är en vinst oavsett hur de där åren avspeglat sig i verkligheten. Jag blir lugn när jag tänker vidare, sätter mig i bilen för att köra hem till 91-åriga Sixten. Säga hej till varandra, prata strunt och uppskatta dagen en stund.

 

 

Jag blir inte kär i människor, jag blir kär i hus. Så skrev jag i en text innan jag hade flyttat in i huset och innan jag träffat David. Under den tiden jag spanat in detta hus (1,5 år) hade något oerhört starkt väckts inom mig, förmodligen utan att jag förstått det. Så som det oftast är med insikter. Jag kände att här kunde jag slå läger, komma till ro. Fortsätter att förundras över hur den känslan var och är så självklar och stark. Jag är kompromisslös i det fallet, trogen mig själv när det kommer till det som känns äkta och genuint i mitt liv. Vare sig det handlar om platser, vänner, kärlek. För vem hade jag varit idag om huset inte blivit mitt? Som med ett förhållande är ett hus mycket mer än tak över huvudet. Det är mitt hem, platsen där jag vill bygga upp ett liv. Byn runtomkring och mitt företag, havet och människorna här. De spelar en stor roll. Det är så mycket runtomkring som inger mina dagdrömmar daglig näring. Jag behöver eder.

Nu har jag bott i huset i ganska precis två år. Långt och kort, allt i ett som detta flöde av liv alltid innebär. Tiden är mig allt ett förunderligt ting. David har flyttat in i mitt hjärta och in i mitt hus. Han bor här och försöker skapa sig ett eget förhållande till huset. Kanske inte det lättaste när jag har ett starkt förhållande till dem båda. En viss svartsjuka kan såklart uppstå. Men ändå, vi lever och frodas här, nu även med ett nytt liv i min mage. Hanterar livet allt eftersom, med dess gåvor och motgångar stångas vi och brölar, jamar och slickar våra sår, precis som katterna och getterna.

Borka var katten som ingick i huset men nu lever han inte längre precis som en av getterna, Geta. Livet går vidare. Djuren saknas mig. Systrarna Yrsa och Ursula fyller snart ett år och getterna Diamanta och Gullspira är i min ägo nu med äntligen ett ordentligt getstängsel omkring sig. Jag lagrar med halm och hö inför vintern. Njuter över att se dem njuta, precis som katterna stolt kommer med möss i deras käftar. Tänker hur det kunde bli såhär. Känns som det var nyss jag var singel och bodde i min källarlägenhet på Grisbacka. Led av panikångest och kände mig vilsen. Rädd att aldrig träffa den rätta eller hitta hem. Nu leder mig grusvägen in till ett alltmer Svensson Svensson liv utifrån sett med sambo, Volvo, hus och barn. Inifrån känns processen mer likt en glimt av Larsson-Ganters samvaro i sprakande, glödande eld.

 

Oktobermörkret kryper nära inpå in under huden. Frostiga mornar och stjärnklara nätter står för dörren. Borstar tänderna på balkongen och andas in den friska luften, tio djupa andetag och jag sover lite djupare. Mina lungor fylls på och under mitt hjärta växer sig ett nytt liv allt starkare. Jag förundras och blinkar till, tiden går fort. Jag vill att tiden ska gå fort samtidigt som jag vill stanna upp, andas tio andetag till och hinna – ja, hinna vadå? Förstå vad som händer i mig nu.

Ett sätt att skapa mig detta andningshål är att gå på måndagens djupmeditation i kyrkan. Vi sitter framme vid altaret och mediterar under tystnad i tjugo minuter. Allting är stilla, förutom hjärtat och livet som pulserar inom mig. Barnets sparkar blir allt kraftigare, jag fylls med kraft. Att tystnaden kan visa sig på så många olika sätt. Här är allt lugnt och stilla. Kyrkans atmosfär med tända ljus. Sedan fikar vi tillsammans och pratar lite om livet och vad som är våra grundläggande behov, egentligen. Jag sträcker sedan ut mig på en kyrkbänk och lyssnar på latinska munkar som sjunger. Vad de sjunger om vet jag inte men det låter vackert. Vad jag tänker på i denna stund, om jag är troende eller enbart fascinerad av tro, det spelar ingen roll. Att religion ska vara så känsligt att prata om har jag aldrig förstått. Politik ska vi alla uttrycka våra starka åsikter om men när det kommer till vår egen innersta tro – då håller vi gärna käft. Varför är det så? Det känns så andefattigt och främmande för mig. För den saks skull är jag inte säker på min sak för att jag varje måndag besöker en kyrka för en stunds meditation. Det är gratis och välkomnande, förstår inte att fler utnyttjar detta tillfälle. För vem uppskattar inte en kyrkas lugn? Jag vet fortfarande inte vad som är meningen med livet men jag mår bra av att söka efter den. I tystnad kan jag lättare komma i kontakt med mina mörka luckor och vidöppna dörrar som brusar. Här är jag fri för en stund.

På måndagar kl14 har jag börjat ha högläsning för de boende på Hammarhöjds seniorboende. Vi har samlats kring eftermiddagsfikat 10-12 stycken och jag har börjat läsa ur ”De ovanliga” av Åke Mokvist. Detta sker via studieförbundet Bilda, genom dom gick jag en kurs i högläsning för äldre i Skellefteå under våren. Kursen handlade om hur viktigt det är med berättandet oavsett om det väcker glädje eller sorg, så länge det väcker känslor så betyder det något. Att leva på minnen räcker långt men vi måste hjälpa varandra att minnas oavsett ålder. Detta är helt ideellt och de flesta som gick kursen var nyblivna pensionärer som kände att de äntligen hade lite tid över. Jag tänker annorlunda. Jag vill ta mig tiden och därför gör jag det. Istället för att ha kund och tjäna pengar avsätter jag en timme varje måndag eftermiddag för att det helt enkelt känns gott i själen. Att stilla mig, beröra. Använda min röst. Jag möter många äldre som känner sig uttråkade, rastlösa, understimulerade men kanske inte vågar begära något mer av sin vardag. En aktivitet som kräver att man åker iväg kan lätt kännas övermäktigt men att i samband med fikat lyssna en stund är för många ett mer rimligt alternativ.

Under första lässtunden började jag läsa ”De ovanliga”, en samling original som fortfarande lever kvar i Sverige har dokumenterats. Deras historier får utrymme i denna bok, människorna här får glänsa! Berätta sig. Det var så roligt för att det skapade diskussioner. Vilka original fanns i din by? Många runt bordet har växt upp i grannbyar och kände därmed till samma personer. Plötsligt bytte vi roller och de fick berätta för mig om olika personer som funnits i deras närhet. Bland annat bröderna Landby var det många som kände till. Eget nog hittade jag ett urklipp på dem senare  i boken som ägaren före mig har stoppat in bland bladen.

Vad är då ett original? Kan vi verkligen leva som vi vill i Sverige? Har alla människor lika stort värde? Är den ekonomisk tillväxten och stressen verkligen nödvändig för vår utveckling? I boken berättar sig många människor som valt en annan väg. Kalla dem säregna, udda, socialt avvikande, fritänkande eller bara människor som är vana att klara sig själva och väljer friheten framför allt annat. Bara döda fiskar flyter med strömmen, så inleder författaren boken. Jag blev otroligt glad när jag hittade den här boken som utkom 2000 eftersom det är ett bevis på att det fortfarande finns original i Sverige. Men skaran håller på att tunnas ut. Varför?

Jag tror att vi idag inte lämnas ifred på samma sätt. Det var enklare förr att leva isolerat och avskilt. Folk i byn visste att den där Perssons pojk var en nalta eljest och så var det inget mer med det ( i bästa fall). Idag tvingas vi in i samhället på ett annat sätt. Som Helena Langenhed i boken uttrycker sig Svenska folket lider av bosjuka! Dom bor ihjäl sig och får varken råd eller tid att uppleva något annat. Jag tänker att det ligger något i det. Vi är så noggranna med att göra rätt i våra livsval men för vem? De ovanliga besitter enorma kunskaper om naturen. Många uppsöker aldrig sjukhus och äter bara vegetariskt och örtmedicin. Hänvisar gärna till Bibeln utan att ens vara troende. Lever de såhär för att söka uppmärksamhet? Knappast. Oftast bor de avskilt i något litet hus i skogen med önskan om att lämnas ostörd.

Och jag undrar för mig själv, friheten, hur ofta smakar vi på dens egentliga konsistens?

 

I helgen har jag varit i Ratans fina gamla bygdegård (ibland är det bra att gamla bygdegårdar inte har pengar till att renoveras, så mysigt!) tillsammans med ett gäng andra härliga helhetstänkande kvinnor. Vi ville unna bygdens befolkning att komma till oss och rå om både kropp och själ. Ett hållbart event som ingick i SEE Hållbarhetsvecka. Nu blev tyvärr ekofrisören Syrran & anden sjuk men annars fanns där allt från topp till tå. Som alltid är det spännande med ett öppet event för man vet aldrig hur många som dyker upp, ids folk ta sig till oss en fredagskväll och lördagmorgon? Jajemen, det kom in nyfikna människor från olika håll och kanter och mitt i sorlet (älskar det där kvittrandet som bara uppstår när det är god stämning i lokalen) så tänkte jag, varför anordnar vi inte sådant här mer? Jag erbjöd fotmassage, tips och rådgivning för fötterna. Samt sålde en del av mina fotvårdsprodukter, framförallt min hemmagjorda ringblomssalva.

Camilla erbjöd energimassage som var väldigt populärt! Hon driver en liten och personlig Yoga – och massagestudio i Bygdeå. InMyHouse Yoga, massage och träning. Hon erbjuder även tjänster inom personlig träning, kurser och gruppträning http://ptcam.bokadirekt.se

Malin i Ratan hade såklart hela sortimentet med sina tvålar på plats. Handgjorda tvålar som funkar alldeles utmärkt till naturlig hårvård. Vad är en äkta tvål? Malin visade hur man kunde använda tvål till både diskmedel och tvättmedel. Det är Malin som styrt ihop hela eventet med vi lokala kvinnliga företagare. Sett till att där både fanns kaffe, te och lättare tilltugg att smaska på. Malin driver ett tvålmakeri i Ratan där hon erbjuder hållbara och miljövänliga rengöringsprodukter för din hy, ditt hår och ditt hem. Självklart är jag återförsäljare av hennes tvålar! Det enda jag använder i duschen numera och mitt hår och hy mår toppen!

Lisa Bjurdamm från Bobacken fanns där med sina fina färgglada och återanvända tyger som hon sytt upp till nya fina plagg för både stora och små under märket Solsmula http://solsmula.blogspot.com/.  Kläder som levt ett tidigare liv, varför ska de inte få leva vidare? Återbruk av vackra mönster och färger. Detta berättade Lisa mer om under sin föreläsning på lördagmorgon Behöver eller Villhöver? I genomsnitt slänger vi människor 8kg kläder varje år. Detta lyfter Lisa genom att ta upp frågeställningar kring konsumtion och tillväxt. Vad är rätt och fel? Svåra frågor men ack så viktiga att prata om.

Igår fanns även Hanna Alperud med sitt goda Rawfood-fika och smoothies. Hanna är hälsorådgivare och kostrådgivare , samt driver företaget Raw for Good. Utsökta!

Vad är ett hem? Vad behöver vi olika människor för att landa hemma och kunna koppla av från dagens stressade samhälle? Vad behöver jag? De senaste två åren i mitt hus har jag tänkt mycket kring detta. Vad det innebär att skapa sig sin egen fristad. Kanske har jag mest upptäckt hur bra jag mår av att vistas i den miljö där jag själv bestämmer hur jag vill ha det. Av enkla anledningar som att jag bara känner för det. Följer magkänslan. Är det en slump att jag i grund och botten mår betydligt bättre nu i mitt hus på landet än under de åren jag bodde i kollektiv, internat, andra hands lägenheter för att inte tala om när jag var inneboende hos en psykopat. Jag tror inte det. Jag tror att vi är olika känsliga för i vilken grad miljön påverkar oss men jag tror ingen kan förneka att det inte har någon betydelse. Du själv ger ditt hem en betydelse. Du ger huset en del av din själ, om du så vill.

aktahem.se 

I veckan var jag med på Nina Tegenfeldts workshop Äkta möte hemma i hennes underbart mysiga växthus med temat utmattning och hemmet som kraftplats. Jag träffade ett gäng kvinnor för första gången, vi åt super gott fika och samtalade om hemmets betydelse och vad det innebär att vara en högkänslig person. Sedan fick vi slita och riva bland inredningstidningar för att skapa vårt eget rum – dit vi vill nå. Jag sökte mig fram bland bilderna, orden. Försökte fånga den där inre bilden ur mitt huvud. Färg och form, framträd! Var så länge sedan jag höll på med collage att jag blev helt betagen. Det är just detta jag älskar med collage, att helt och fullt utan vidare eftertanke klippa ut bilderna jag vill ha. Bilder som redan finns men som jag själv kan omskapa till det jag vill. Samma grej som med loppis för mig, att återvända det som ägts av någon annan. Nu har jag min chans att sätta en ny prägel på det hela. Så tillfredsställande känsla.

Tänk att nära samtal kan uppstå på en kort tid med människor man aldrig tidigare träffat. Det är något jag förundras över. Självklart påverkades vi alla av Ninas vackra plats med inbjudande färger, dofter, ljus. En viss energi uppstod i växthuset som höll oss varma hela kvällen trots att regnet smattrade mot rutorna. Kanske för att vi alla var inkännande och nyfikna, vad mer behövs för att skapa en skön atmosfär?

Och jag tänker på hur sorgligt det är med alla sterila sjukhusfasader och bristen på smakfull inredning på äldreboenden. Jag tänker på studier som finns att sjuka patienter som har fönsterutsikt mot skogen snabbare blir frisk. Vad säger det om vi människors behov av att se skönhet? Hemmet och platsen är viktig. Jag tycker om Ninas titel som hemvägledare istället för inredare. Att hon hjälper andra människor att hitta hem i sitt eget hem. Det handlar inte om att inreda någon annans hem med ett mode och en smak som är inne just nu. Det handlar om att hitta vad du själv gillar och mår bra. Enkelt och så svårt, därför det är bra att sådana som Nina finns, leder en på vägen.

 

 

Det är några dagar innan valet och jag fundera över mina val i livet. Jag har aldrig varit särskilt insatt i partipolitiken, hur kommer det sig att jag är så ”opolitisk”? Är jag inte intresserad av vad som händer i världen? Är jag så upptagen av mitt eget liv att politikens makt inte skakar om mig tillräckligt för att JAG ska bli engagerad? Jag tänker ofta att jag borde lyssna mer på radio, se mer på nyheterna och ge mig in i större debatter. Det hör ju till allmänbildning. Men det är som att jag aldrig når fram.

Jag har nära till känslorna men tydliga och starka åsikter kommer sällan ur mig. Jag tvivlar och funderar, trivs bland öppna samtal med olika människor där frågorna är mer intressanta än svaren. Pratar och skriver gärna om vad meningen med livet är. Istället för att gå in i en debatt hamnar jag bland dagboksanteckningar om vad jag tyckte för några år sedan om en fråga och vad jag känner idag. Som alla människor brottas jag mellan förnuft och känsla. Vilken drivkraft ska jag ta mest hänsyn till. Oftast vinner känslan. Jag gör det som känns rätt. För jag vet att är det något jag är bra på när jag väl vågar och tar mig tid att lyssna inåt. Att följa min magkänsla. Det är sällan den drivkraften leder mig fel.

Vad är det då att vara politisk? Självklart har jag föreställningar om det. Jag har till exempel aldrig gått i en manifestation. Det tilltalar mig inte även om själva manifestationen kan stå för något jag tror på. Själva syftet att känna kraften från varandra, varför gör jag inte det? Som om allas åsikter trots att de går jämsides med mig får mig att bli avvaktande. Måste jag uttrycka och känna något så starkt och självklart? För mig är världen en enda stor djungel där jag varsamt försöker leta mig framåt. En nära vän sa nyligen till mig att hon visst tycker att jag är politisk. Jag kämpar för det jag tror på och ser också till att det blir handling av det som är mig angeläget. Jag har behov av att uttrycka mig, vill beröra andra människor. Visst, det köper jag.

Äldreomsorgen är ett ämne som alltid stått mig nära. Kanske för att min mamma jobbat på ett demensboende hela mitt liv där jag själv började sommarjobba som 16-åring. Omsorgen om de äldre, hur ska vi visa det i vårt samhälle där deras värde alltmer krymper och blir bortglömt? Svar: genom att umgås med dem. I mitt dagliga jobb träffar jag många 70-90 åringar där jag vårdar deras fötter, samtalar om livet med dem. Jag tycker det är intressant att höra vad de tycker är viktigt i livet, de som levt så oerhört mycket längre än jag. Det i sin tur hjälper mig att få perspektiv på mitt eget liv. Jag har ett pågående projekt där jag intervjuar dem och har högläsning på ett seniorboende. Kanske för att de har all tid i världen, det finns ingen press på mig att jag måste tycka si eller så utan vi kan tillsammans fundera i lugn och ro. Med dem får jag bara vara, tänka fritt. Jag önskar att fler fick ta del av den enorma tillgången.

Och visst, där finns en stor brännpunkt för mig som faktiskt är tydlig. Fast hur ska vi förändra äldreomsorgen  rent politiskt för att alla pensionärer ska få ett tryggare och värdigare liv? Det kan jag inte svara på, orkar inte sätta mig in i de enskilda frågorna. Som om jag inte förmår tänka ut lösningar utan istället bara vill göra handling av det. Själv känna att jag kan massera en änkemans fötter rörd till tårar. Det räcker för mig, att i min vardag få små stunder där jag känner att jag gjort skillnad för en annan människas välmående.

Kalla det politik eller vad du vill. Jag vet inte.

Okej nu berättar jag helt offentligt eftersom min kropp ändå numera berättar sig själv. Jag är gravid.  Jag kan inte längre välja vem jag vill berätta det för utan det syns. Jag blir generad över folks blickar på ICA eller kundernas avvaktande frågor. Det är något väldigt ovant att bli så uttittad. Jag inser med detsamma hur bortskämd jag vanligtvis är att ta min kropp för givet, den funkar och gör oftast som jag vill. Jag är stolt över kulan som börjar framträda men allt är så ovant. En helt ny process har tagit vid.

Nu är jag mitt uppe i att berätta för varje kund eftersom det påverkar mina inbokningar tre månader framåt. Då är jag höggravid och hur tusan mår jag då? Detta med att vara gravid är helt bortom min kontroll. Kroppen tar överhand, alla hormoner som rusar genom mig. Jag försöker acceptera det vilket kan vara svårt i mitt företag när jag ständigt planerar och blickar framåt. Magen bara växer, sommaren har flugit fram och nu står jag här inför hösten. En tid som kan kännas långsam, då allt omkring än sakta förmultnar och blir grått och mörkt. Nu är min känsla något annat, jag vill stanna tiden. Vinterns isiga sol känns redan nära. Hur ska jag hinna förbereda mig för att bli mamma? Andas. Vill hinna landa i mossan och lyssna inåt. Livet därinne. Vem är du?

 

Förra veckan åkte jag och Klara ut till Holmön för att upptäcka Fjäderägg och Bergudden. Vi sov en natt vid vardera fyr. Så underbart att vara omsluten av havet, den friska höstluften i håret, mina andetag. Jag har under många år tänkt mig ut till Fjäderägg men det har liksom aldrig blivit av, sådär som det lätt kan bli när något är för nära. Då kommer Klara från Göteborg och drar med mig, tänk att det ibland kan behövas för att man ska få tummen ur röven! Tack gudskelov för det. Vi fick tre vackra dagar med naturen upptryckt i ansiktet. Det är något speciellt med en fyr, en byggnad som står och lyser upp, kanske någon därute på vattnet kan behöva få syn på mig? Som en räddning på ett stormande hav. Ännu mer speciellt blev det att besöka Fjäderägg eftersom Klaras mormor föddes och levde sitt första år ute på den karga steniga ön. Undrar just hur det kan ha varit på hösten i början av 1900-talet?

Jag försöker börja fota mer med min systemkamera och fick nu en rivstart! Gud vad jag njuter över att gå mållös genom naturen, fota det som kommer framför mig. Fånga in ljus och skuggor, skiftningar och form. Som meditation för ögat.

Att gå ut från dasset och direkt mötas av ett öppet hav, då njuter jag! Samt att se flertal sälar glassa på stenarna. Äta blåbär i överflöd under kravlösa långa samtal om livet. Ständigt det brusande havet i våra hörselsnäckor. Bedövande och ljuvt. Jag undrar vad jag skulle bli för människa om jag alltid fick omges av havet på det här viset? I fyrvaktsbostäderna på Fjäderägg bodde bara vi och några fågelskådare från Englad. Gubbar som besökt ön varje år sedan 1995. Hit av alla platser, jag fascineras av deras nörderi. Och visst är det något speciellt med fågellivet. De kommer och går, vars människan än befinner sig.

Jag fick för första gången segla! Älskar att vara ute på havet om det är någon sjöman som har sansat för mig framåt. På Holmön cyklade vi runt lite på måfå för att sedan hälsa på mina vänner Josefin och Petter som flyttat ut till Holmön året runt. Det är Josefin som driver Berguddens vandrarhem, varav det kändes extra roligt att sova där. Åh Holmön, har verkligen fått mer smak av dig!

Jag lovar, jag kommer att bli rynkig. Men är det rynkor som blir när jag skrattar eller är överöst av sol och havsblåst så gör det mig inget!

Foto: Klara Brynge

Finns det någon godare doft än nytjärat?

Foto: Klara Brynge

Stiger upp i ottan för att åka Helena Elisabet färjan hem till fastlandet.

Äntligen! I sommar blev det av att jag och min moster Sonia Vallrud fick till en kurs i rotslöjd hemma hos mig i Sikeå hamn. Jag har velat lära mig i flera år men eftersom Sonia är van att hålla kurser och är lärare tyckte hon det var lika bra att fler intresserade fick lära sig grunderna samtidigt. En kombination av att Sonia blev pensionär och jag egen företagare hjälpte oss att slå slag i saken. Jag kollade runt i bygden och intresse fanns men i slutändan blev det inte en enda sikabo som var med! Vilket är en stor anledning till att leda en fortsättningskurs.

Vi delade upp kursen i två delar. Första delen var i slutet av Juni då vi under en dag fick gräva fram våra egna rötter från marken och sedan rensa dem, vilket är det största arbetet. Detta tyckte Sonia var viktigt eftersom det är själva materialet till rotslöjd. Grovjobbet som sätter grunden för vad som kommer kunna skapas beroende på rötternas form. Är de smala eller tjocka? Krokiga, korta? Att hitta rätt mark var en utmaning. Helst ska det vara ett sandtag så det är lätt att gräva fram dem med en potatisgräv, eller lätt myrmark. Björkarna får varken vara för stora eller små. Du skadar inte trädet men måste ha markägarens tillstånd för att få gräva. Nu hade också deltagarna möjlighet att på egen hand gräva mer under sommaren.

Del två var förra helgen där vi tio kursdeltagare samlades på min gård, de tre resterande dagarna kunde vi med stor koncentration ägna oss åt att lära oss att binda samman rötterna genom att pröva oss fram i olika tekniker. Allt du behöver är björkrötter, benpryl, kniv, läderbit och en skål med vatten. Vi fick välja ut en stödrot och sedan dela binderötterna på mitten för att kunna påbörja. Ju mer jag jobbade desto mer förstod jag hur beroende jag var utav vilka rötter jag hade plockat. Att våga släppa föreställningen om vad det skulle kunna bli hjälpte att ovisst men bestämt jobba vidare.

Rotslöjd är ett utdöende hantverk, det är inte många som kan lära ut det längre därför är jag väldigt tacksam att Sonia så glatt delar med sig av sin långa erfarenhet. Allt som krävs är tålamod och fantasi säger hon till oss obekymrat. Rejält handlag är också ett stort plus inser jag efter första dagen då min tumme krampaktigt värker efter att ha hållit i det lilla stycket jag lyckats åstadkomma genom att dra rejält i varje rot för att få det jämt och snyggt. Allt från små korgar, armband, underlägg, äggkopp och smycken hann träda fram under dessa dagar. Jag håller verkligen med Sonia om att man tappar tid och rum. Det finns något rogivande över att kunna skapa något så vackert och hållbart med så enkla medel. En naturkraft. Rotslöjd var ett hantverk som förut användes som bruksföremål till saltflaskor och korgar vilket idag gör rotslöjden till ett kulturarv. Sonia sammanfattar kursen med att hon tyckte det var fantastiskt att så många unga var nyfikna på detta väldigt gamla hantverk. Det känns bra att lämna över kunskapsfacklan till den nya generationen. Så vem är sugen att vara med på nästa kurs? Hör av dig!

Thea (en av deltagarna) har skrivit en jätte fint reportage i Norran igår!

Läs här: Norran rotslöjd