Oj nu var det fotboll igen! Hit och dit skjuts bollen och jag hänger som vanligt inte med. Det finns nog ingen som är så lite intresserad som jag? Jag bryr mig helt enkelt inte. Det kan vara skoj att höra om det gått bra för Sverige men mer än så är det inte för mig. Jag blir ofta förvånad över hur insatt folk är, även de som inte är några typiska sportnördar verkar vilja heja med bubbel och dunder. Borde jag skämmas som bryr mig så lite? Ja, det kan ofta kännas så. Som om fotboll liksom andra sporter räknas som en slags allmänbildning. Något man bör ägna sig åt och ha i alla fall lite koll på. Varför är det så?

Jag har funderat en del på det här. Om mitt totala ointresse. I skolan tyckte jag själv det var roligt med idrott. Vi såg inte så mycket hemma förutom när det var skidor, då fick pappa titta lite. Vi barn har aldrig blivit påtvingande någon sport men alltid uppmuntras till aktiviteter av olika slag. Eftersom jag började med gymnastik som 4-åring och sedan tog så småningom ridningen överhand när jag var sju år och uppåt. Liksom scouterna. Då fanns det plötsligt inget mer utrymme för någon annan aktivitet. Skog, djur, natur – det har varit min visa. På så sätt har jag varit mycket i rörelse utan att direkt tänka på att jag motionerar. Det är jag tacksam för idag. Jag tror att det gav mig en bra grundkondis och ett avslappnat förhållningssätt till motion och rörelse.

När jag bläddrar i tidningen blir jag alltid lika bestört över hur sport tar upp sida efter sida. Kulturen, vars är du? Uppfyll mitt liv. Jag vet att konsten är besläktad med sportfantaster. Liknande drivkraft sätts igång, en slags manisk känsla av att jobba hårt för det man tror på. Kanske är det vad jag finner mest spännande. Att lyssna till intervjuer med idrottare som passionerat berättar om hur det vigt sitt liv åt sin sport. Det finns både något som fascinerar och avskräcker. Jag har svårt att se sport som meningsfullt på det viset att du kan ge upp hela ditt privatliv för att vinna VM. Vad är vitsen med det? Visst kan det vara svårt att förstå olika konstnärer som med samma starka drivkraft offrar mycket för att slutföra sina konstverk. MEN för mig är det ändå en helt annan sak. Drivkraften handlar om att beröra andra människors känsloliv. Att nå ut med en unik berättelse där folk kan känna igen sig och känna gemenskap. Kanske är det precis vad vissa känner när det kommer till sport, bara det att jag inte kan känna det. För mig är en lek som pågår, på samma sätt som jag ser barn i en lekpark. Jag har svårt att ta sport på blodigt allvar. Kanske kan det räcka så. Kanske låter jag pretentiös som säger att jag behöver känna en större mening för att inte bli tokigt rastlös av att se en hel match på TV men det är så jag känner.

Jag försöker vara ärlig med mitt ointresse. Vill se hur folk reagerar. Det är alltid jobbigt att sticka ut från normen. Inte hålla med. Jag tycker att alla som känner iver och glädje att kolla på alla dessa fotbollsmatcher som pågår just nu ska fortsätta med det. Själv tänker jag skriva dagbok, peta i trädgården och gå en långpromenad. OCH jag skulle verkligen uppskatta om Kulturen skulle få några fler blad att täcka tidningens svärta med. Det är väl ändå inte för mycket begärt?