Härdartänket

Idag har jag varit inne i ett sådant il att gud vet vad. Jag kan liksom inte sluta fixa i hemmet. Hela tiden när jag svettig far omkring som ett yrvärdet så trivs jag, själen städar ut sig. Som att rensa luft. Låter det provocerande? Det har varit sol och jag skulle kunnat legat på en filt och läst en bok men nej då. Istället väljer jag att städa hela huset, dammsuga och dammtorka så noga som jag inte gjort på ett år. Den omsorgen att damma av varje litet hörn och pryl tycker jag kan vara extremt tillfredsställande. Inte bara för att det plötsligt blir ett nytt lyster i rummet utan också just den där känslan av att ta hand om mitt hem. Säga hej och tack kära hem, att jag får ha mitt liv här hos dig. Det känns fint i hjärtat. När jag är inne i detta il tycker jag att det är lika bra att köra på tills jag stupar i säng. Jag njuter över att få det fint och kan sova ut i morgon. Vakna upp till ett nystädat hem och inte behöva göra ett skit dagen därpå. I den strävan ligger en konkret belöning. Idag har jag varit så ambitiös att morgondagen inte ställer några krav. Sedan om jag känner för att göra något så får jag självklart det. Men jag tänker inte pressa mig själv. Den längtan efter återhämtning som ligger nära i tiden är viktig för mig. Jag måste kunna se målet för att orka sträva hårt efter det. Då är städning en bra syssla. Det blir stor skillnad.

Medan jag städar och står i funderar jag över ordet härda. Vad betyder det att härda? Kanske tänker du på uthållighet, att härda ut något och orka. Det låter ganska negativt. Som om det inte alls kan handla om någon lustfylld syssla. När jag känner mig dålig på något dyker oftast den tanken upp Jag är banne mig bra på att härda i alla fall. Det är sant, när jag väl känner att jag vill något så kämpar jag hårt för det. Ibland kanske för hårt för mitt eget bästa. Handlar det om en egenskap eller uppfostran? Jag tänker på min pappa som skryter om att han aldrig sjukanmält sig senaste 30 åren. Jag tänker på min farmor som gnetade på även när hon grät och var upprörd. Jag tänker på min morbror som arbetar dygnet runt och verkar trivas med det. Jag tänker på min moster som alltid har många järn i elden och aldrig klagar över det. Mitt släkte säger åt mig att köra på och det är precis vad jag gör, kavlar upp ärmarna dag efter dag. Även när jag är ledsen och sårbar går det an att arbeta på. Känner jag mig tvungen till det eller är det rena rama överlevnadsinstinkten? En blandning tror jag.

Jag vet med mig att jag är stresskänslig och räknas till kategorin som lätt skulle kunna bli utbränd om jag gav mig in i något för mycket. Samtidigt är jag slittålig, även kallad arbetselak. Jag tycker helt enkelt om att arbeta. När jag mår som sämst är när jag känner mig begränsad att inte kunna vara igång, då blir jag rastlös och en ångestklump byggs sakta upp. Jag tänker direkt på tiden inneboende i en lägenhet. Det fanns väldigt lite jag kunde sysselsätta mig med hemma. Hemmet är viktigt för mig. Jag vill ha många projekt på gång, varva hej vilt efter hur jag känner mig för dagen.

Tack och lov finns David, katterna och getterna som tar hand om mig. Att ta hand om motsätter in att vilja bli omhändertagen. Så tänker jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s