Geta, kära söta vän. Du har lämnat jordelivet nu och gården fattas dig. Din mamma och syster saknar dig men jag är glad att dom har varandra. I måndagskväll när vi kom hem låg du orörlig med nätet hopsnört kring hornen. Förmodligen hade du drabbats av panik när du försökt smita. Det känns inte rätt att ett djur ska dö på det sättet. Vad som exakt hände får vi aldrig veta. Jag och David klippte av snörena och lindade in dig i ett lakan. Din söta lilla mule kommer aldrig le mot oss igen. Jag kommer aldrig mer få klia dig under hakan vid ditt lilla pipskägg som du tyckte så mycket om. Tre har blivit två, och nu går de lösa på gården i väntan på att vi ska fixa det permanenta stängslet. Där ingen get någonsin ska få smita. Där ska ni få leva och må i vår lilla skog.

Nackdelen med att att ha djur är att de kan dö. Egentligen är det samma sak med människor, så hur vågar vi vara i djupa relationer och till och med ha egna barn när de när som helst kan brista och försvinna? Livets villkor, jag vet. Närhet är en överlevnadsinstinkt tror jag. Människor behöver människor, liksom djur och människa behöver varandra. Ändå känns existensen för en människa mer skyddad och kontrollerbar. Vårt intellekt och snabba uppkoppling idag gör det betydligt lättare att söka upp hjälp när det behövs. Hade vi varit hemma kanske jag hade hört Geta skrika och kunnat lossa tag om stängslet? Men det är ingen idé att skuldbelägga mig själv. Denna olyckshändelse skulle lika gärna kunna hänt när vi var hemma men det känns bara så himla typiskt och extra svårt när det händer på distans. Getterna har varit hos mig i ungefär 1, 5 år. De har blivit som en del av gården när de brölar efter hö, klias och klappas, hoppar ur stängsel och äter upp mina rabatter. Geta var den modigaste, hon var alltid i framkant av hennes mamma och syster. Den mest sociala och nyfikna. Hon var först i ledet att klättra över gärdsgården. Åh söta, jag saknar dig och din uppsyn.

Tur att jag har vänner som är bönder som sätter djurens liv i perspektiv. Getas kropp är nu nedgrävd i säkert förvar. Bönder är vana att behöva gräva ner ett och annat djur. De dör av sjukdom eller skador och det händer nu och då. Mitt förnuft förstår att även jag skulle bli van att se djur döda om det hände oftare. Elin min vän som jag fått getterna av beskrev för mig Jag tycker det är fint att bli påmind om livets gång. När kött blir till hö och vi bokstavligt ser det framför oss blir livet vi lever nu också mer levande. Vi kan lättare se det vi har och det är jag oändligt tacksam för. Tack Elin för de trösteorden.

Vila i frid, Geta.