När någon väl ser min oansenliga tatuering på insidan av armen undrar den ofta vad det betyder. Gissa, säger jag. Olika pilar som går in och ut. En slags hemmagjord rebus, säger jag. Jag vet en person som har gissat helt rätt. Det står ju inuti. Jag tycker det är ett så vackert ord. In och ut i samma ord. Jag och David pratade mycket om det ordet tidigt i vårt förhållande, vad betydelsen egentligen är och hur man använder det. När jag fyllde 28 år fick jag denna rebus. Enkel grafisk. Inuti brevet stod en lång text som beskrev dessa olika tecken. Jag blev rörd och tänkte på hur fort David kommit in i mitt liv. Inuti.

Lappen satt upptejpad på väggen tills jag en morgon tänkte, detta ska sitta på min arm. När David fyllde 30 år fick han upptäcka sin design inristad i min hud. Det här är ju värre än en förlovning! Jag tänkte för mig själv att om vi en dag skulle gå olika vägar, så skulle jag inte ångra mig. Jag kommer alltid förknippa tatueringen med David men innebörden kan stå för sig själv. Jag är min egen. Du är din.

”Jag har tänkt mycket på detta ord på sistone. Snart flyttar du ut, eller flyttar du in? Kommer vi ut i livet eller kommer vi in i det? Och om vi bara är i livet, hur mycket kan vi säga om det, när vi inte kan se det utifrån? Om det alltid går att gå längre in, djupare ner bland allt mindre beståndsdelar, kan vi också ta oss längre ut, ständigt förlösa oss ur nästa livmoder?”

Nu har det gått ett år sedan jag och David började leva något slags särbo/samboskap. Ett försök att ge varandra luft och utrymme. Jag slutade amma och började jobba igen. Jag var ifrån Henning för första gången på 8 månader, fyra dagar i veckan. Det kändes konstigt, tomt och många gånger outhärdligt. Ska det vara såhär? Är jag verkligen en mamma på riktigt? Mycket har hänt. Många praktiska saker har stått i vägen för vår känslomässiga process. Nu äntligen börjar det reda upp sig och möjlighet till rutin börjar finnas. En ny brytningspunkt. Igen. Hur många gånger ska jag hämta andan och än en gång finna ett nytt förhållningssätt? Varannan vecka med H och David bor bara 8 km. Allt kommer bli enklare. Ändå känns det svårt. Att landa. Vilka känslor finns då kvar?

Banne mig, vem jag än pratar med som har en separation i bagaget. Det går aldrig på en handvändning. Så många lager som måste skalas bort. Förväntningar och besvikelser roteras om och göras på nytt. Däremellan har vi ett barn som utvecklas i raketfart. På en grisblink har det gått snart ett helt år sedan vi gjorde slut. Du är nära, nära och så långt ifrån.

Nästan glömt bort den där tatueringen jag har. På insidan. På köttet som är svagt. Smörjer in och vårdar den torra hösthuden ömt. Tills jag påminns om att just där, på armens insida, är jag som mjukast på hela kroppen. Dit kommer inte vem som helst. Det invecklade vecklas ut.