Fort gick September. Sitter och betalar räkningar och det känns som att det var igår jag gjorde det sist. En dag när dimman nästintill kryper en in på skinnet vill jag minnas dagar som dessa, då solen lyser som guld i skogen.

Jag vill skriva om processer som sats i rullning, om lättnaden i bröstet och tyngden i kroppen som sakta släpper. Om mina vänners sorger och bekymmer. Om livets skiftningar och hur livfull mitt barn är kl6 på morgonen. Om släktband jag inte visste fanns liksom vänskap växer fram på ett sinnligt och inkännande sätt. Jag vill skriva om min hur smärta kan sätta sig i kroppen, vandra från del till del. Tills jag plötsligt inte håller emot längre, motståndet är inte längre min största rädsla. Plötsligt har jag inte lika ont längre.

Å jag vill skriva ett tacksamhetsbrev. Omfamna allt jag äger i min hand, liksom hösten omfamnar mig med en kopp te och brasan tänds när mörkret faller sig på. Guldskog, snart ramlar slantarna ner i min famn….

Någon skrev till mig på en liten lapp:

”Ett bo är bäst fast blott helt litet

herre är hemma envar

Fast man tågor har till tak

och blott två getter äger

är det bättre än att bedja om mat”.

Rickleån är vacker.