Jag med kroppen, kroppen med mig. Samhällskroppen visar oss hur vi alla är sammanlänkade till varandra, hur allting hänger ihop tills vi inte gör det längre. Hänger ni med? Är det ödet eller slumpen, guds finger med i spelet? Vem vet hur våra förfäder arbetat ihjäl sig för att bygga upp det vi har nu. En värld under pandemins påverkan. Krisen är portalen till ett bättre liv. Vissa mår bättre för att de har tvingats begränsa sin arbetsbelastning och haft mer tid för närmaste. Andra mår kasst av total isolering utan beröring eller yttre stimulans. Vi tvingas stanna upp, kroppen hänger med själen. Avsaknad av andlighet ökar för att du vill finna tröst. Bara genom att prata om covid-19 med andra känner du en samhörighet. Här finns något att dela, här finns något som vi alla utsätts för. Något vi alla står ovissa inför. Hur vi påverkas i långa loppet.

För flera år sedan gjorde jag detta collage. Ett urklipp klistrat på ett annat, för att bilderna råkade ligga bredvid varandra. Inte mer än så. Kroppen ramade in fågeln och i min fantasi blev de förenade. Jag strök under där fjädrarna växer ut mycket långsamt. Det tar ett helt liv att bli den jag är idag. När jag inser att allt jag vill förstå och utveckla, redan finns där, inom mig. Den dagen är jag förmodligen redan död.

Under detta annorlunda, omskakande, ovanliga år har jag utvecklat en smärta i vänster skuldra och höger handled. Smärtan har kommit och gått under sommaren och hösten, tills jag en dag inte kunde komma upp ur sängen. Nacken var låst och jag blev rädd. Var tvungen att avboka mina kunder och grät resten av dagen. Jag kan inte jobba om jag fortsätter ha så ont. För första gången i mitt liv träffade jag en sjukgymnast. Vi hade ett långt samtal om min arbetssituation. Det blev tydligt att jag inte alls fokuserat på upplägget kring jobbet efter mammaledigheten, utan bara kring allt runtomkring. Jag kunde klarsynt se att min arbetssits inte var hållbar. Jag fick viga två dagar åt att planera om hela mitt arbetsschema. Jag är ju egen företagare och kan göra som jag vill, eller? Hur svårt kan det vara. Det finns alltid tendens att låta gamla invanda mönster fortgå, även sådant vi i en handvändning kan förändra. Det var jätte jobbigt att ringa kunder och säga nej. Att göra folk besvikna. Jag kan inte göra flera hembesök i veckan för det blir för slitsamt för min kropp, i längden. Men nu är det gjort och jag mår genast mycket bättre. Lite massage, bastu och stretchövningar. Framförallt tror jag värsta stressen släppte av några aktiva val. Som sjukgymnasten sa Det är inget fel på din nacke, utan problemet är anspänningsnivån. Stress kan förstöra vilken kropp som helst. Är du för mycket i huvudet hänger kroppen med som en kall trasa. Tänker du med kroppen har du full genomströmning till alla kanaler. Känslorna får komma ut, intrycken bearbetas innanför pannbenet och beröra ända in till hjärtat om du så tillåter. För att sedan komma ut i ett leende, en blick på fågeln i trädet eller en frusen sekund av något vackert som du nyss läste.

Jag vill hänge mig åt helheten. Kropp och själ, häng mer med varandra! Allt annat måste vara vansinne. Dela upp känsla och förnuft för att lättare separera och förstå olika delar av sig själv, javisst, det är ett sätt att förstå. Men jag vill förstå allt samtidigt. Ge mig hän till hela mitt register genom att våga släppa taget. Inte behöva tänka att jag alltid måste förstå för att gå vidare. Kategorisera in mig själv i olika fack, vilket slöseri med tid.

Ovissheten är skrämmande men vissheten om hur saker och ting är och ska bli, är det bättre?

Sätter mig rakryggad med slutna ögon. Ägnar tid åt att bara vara en rak rygg med ögon bakom ögonlock. Solen vill nå mina blå ögon, men jag väljer att blunda, en liten stund till. Drömmen om en dröm är lika flyktig som verkligheten som finns, när jag öppnar upp.