Vänner på distans

”Om med ödslig skog ångest dig betog

kunde ett flyktigt möte vara befrielse nog

Giv om vägen besked, därpå skiljas i fred 

sådant var främlingarnas möte

enligt uråldrig sed

Byta ett ord eller två, gjorde det lätt att gå

alla människors möte borde vara så”

Under den här minst sagt märkliga upp och nervända vår och sommar (både personligt och världsligt) har jag tänkt mycket på mina vänner. Helt ärligt har jag varit bättre på att tänka på dem än att ses och höra av mig. Det är jag ledsen för. Tiden och orken har varit knaper, men omtanken om er, mina Grundpelare som jag vill kalla er, verkar liksom alltid finnas där. Under min meditation räknar jag upp er högt i mitt huvud, önskar er en bra dag och säger högt, snart ses vi! När jag står inför en utmaning ser jag hur du, du, du, du, du hade sagt om det hela. Ge efter Julia, Håll ut lite till, Ge dig hän, Jag förstår precis, Tiden tiden, Live-Live, Bara du vet svaret och så vidare.  Orkar och vågar jag ta till mig era röster så ökar det mitt perspektiv på tillvaron avsevärt.

I en tillvaro där vi mer eller mindre har tvingats isolera oss ifrån varandra tänker jag att det är extra viktigt att kunna umgås på distans. Det kan man göra på fler sätt: skriva brev, umgås på Face-time, skriva sms, prata i telefon, skicka bilder eller bara tänka på varandra. Men jag vet, kärlek sker i handling – så hur visar man det på distans?

IMG_1826 kopia

För tre somrar sedan fjällvandrade jag med Emma och Klara.  Jag och Klara hade aldrig träffats tidigare utan vi båda litade helt och fullt på Emmas omdöme. Hon hade rätt, efter tio dagar ute i naturen i varandras svettlukt och ömma hälar lärde vi känna varandra väldigt bra. 

IMG_2601 kopia (kopia)

Mina Grundpelare bor långt borta, de flesta i södra Sverige. Jag har under de sista tio åren fått öva mig på att hålla kontakt. Flera gånger har jag varit rädd för att gå miste om någon av er. Speciellt sedan jag gick in i ett förhållande, skaffade gård och barn. De flesta förlorar många i den svängen men jag har vägrat. Inte bara för att jag är envis utan för att jag behövt er. Utan er hade jag inte varit där jag är idag, det är tveklöst sant.

67953530_2151689601794213_7158302278619758592_o (kopia)

Emma som jag lärde känna varandra på Munkas folkhögskola med Fri konst. Vi mådde piss i omgångar men fann stöd hos varandra. Grät och torkade varandras tårar. Efter att ha bott ihop i ett år, varit på tågluff och fjällvandrat är du som en syster. Även om vi rings sällan så finner vi tillbaka på nolltid. Att komma till ditt bröllop i Göteborg förra sommaren var storslaget! Jag med ett barn och du med en man, hej smörgåsbord av livet som fortsätter!

Det har blivit så tydligt under dessa år av distans att det funkar om viljan finns från båda håll. Vi har pusslat i schemat efter luckor att tuffa över till varandra. Se varandras nya hem och arbeten, träffa varandras sambo och vänner och äta din senaste favoriträtt. Ha lite vardag ihop. Det tror jag är väldigt viktigt. Speciellt de vänner man redan tidigare har bott tillsammans med. Att komma hem till någons nya hem och känna sig hemmastadd på grund av en välbekant sked eller tvålkopp. Jag tror att det kan vara riskabelt att bara höras under högtider. Jag vill ju veta hur du egentligen har det? Hur känns det på morgonen när du går upp eller på kvällen innan du ska sova? Det vill jag veta om från mina vänner. Inte hur du var när vi bodde ihop eller umgicks väldigt intensivt. Jag vill veta om vem du är NU. Det är som i etablerade förhållanden, du behöver vara vaksam på förändringarna hos din käraste. Ingen relation är statisk.

blomsterkrans kopia (kopia)

Johanna har funnits på plats i mitt liv från min första panikångestattack. Hon har tröstat på telefon och lärde mig dricka camomillete regelbundet för att lugna nerverna. Vi har känt varandra sedan gymnasiet, bott ihop i en trång vindsvåning, varit på många konstiga konstfester och djuplodat i timtals. Med Johanna behöver jag aldrig ha svar på tal. Våra samtal fladdrar fritt. Vilken lyx att bli förstådd!

IMG_5766 kopia

Det jag verkligen lärt mig uppskatta sista åren är att para ihop ens egna nya vänner med gamla. Ibland ser jag det så tydligt. Som Emma och Johanna, självklart att de två skulle trivas ihop och dessutom med deras snubbar. Fint! Ofta tycker jag det är problematiskt med att umgås i grupp. Men inte om det är i en grupp där jag har en tydlig plats och märker att folket trivs. Då kan jag luta mig tillbaka och släppa på ansvaret.

IMG_2216

Ida är den som spontant högläser ur Hjortronlandet på Sara Lidman dialekt medan jag ligger avslappnad på klippan. Det är tillsammans med henne jag fick lust att skapa projekt där det hej vilt gick att blanda text, scenografi, röst och rörelse. Vi båda är oxar som är dominanta i det vi tar oss an, vilket visar sig både i mindre och större projekt. Samtidigt kan vi utan problem hyra in oss på hotell (Sundsvall är halvvägs Uppsala-Umeå) och hellre sitta på rummet och prata i timmar än att besöka någon krog. Vi lärde känna varandra under teateråret på Wiks folkhögskola utanför Uppsala. Tidigt uppenbarades det att vi växt upp i Västerbotten med bara några mil mellan oss. Sedan dess har du varit mig nära.

plej14

”Låt varje människa i en relation bry sig om Jaget, vad Jaget är, gör och har. Vad jaget vill, ber om och ger. Vad Jaget söker, kapar, upplever”.

IMG_6873

Sofie och jag lärde känna varandra ordentligt under teaterlinjen på gymnasiet. Då fick vi syn på varandra, trots att vi växt upp i samma vänkrets. Sedan har vi hälsat på varandra hit och dit i olika städer. Olika utbildningar, kriser, kärlek, ångest har fört oss trevande framåt.  Jag är Sofies föreviga trogna fotomodell. Det började i gymnasiet när du fick öva ditt porträttfotande på mig som välvilligt stod i snö eller i den iskalla Sävarån. Om jag någonsin gifter mig är du den givna fotografen! Jag tycker om vad ditt inre öga ser. 

91 (kopia 2)

Nu till de vänner som inte är på distans utan lever mitt ibland mig i Sikeå. Tidigt efter att jag flyttat in i huset blev jag inbjuden till Hantverksgruppen. Under dessa fyra år har vi setts väldigt oregelbundet och pratat mer än vi hantverkat, men vad gör det? Tänk, jag som inte hade en aning om er när jag flyttade till Sikeå: Elin, Annica, Elena, Frida, Katarina, Henna, Turi. Ändå hade jag förälskat mig i byn men med er som grädde på moset blev det tusenfalt bättre! Och fler är det därtill. Det är något som blir väldigt nära och begripligt med att bo i en by som Sikeå. Även om vi har fullt upp med att ta hand om barnen och upp-och-nervända förhållanden och karriärer, så ÄR det en stor trygghet att veta att ni finns i närheten. Ibland tar jag hand om Fridas höns eller Elins getter som tillslut blev mina egna.

”Livet är så vist inrättat att ingen på allvar kan försöka hjälpa en annan utan att hjälpa sig själv”.

En ny upptäckt för mig har också varit att det får ta tid att skapa en ny relation. Bekantskaper är underskattade! Förut tyckte jag att de var ytliga och därmed onödiga. Nu tycker jag att de är underbara med det kravlösa och enkla. Speciellt innan och efter jag fick barn. Att träffa andra med barn som lever i samma verklighet som min. Att dela erfarenheter med er är guld. Vår nästa utmaning är att våra barn ska tycka om varandra, så vi har ännu större anledning att umgås oftare!

IMG_8696

Och sist men inte minst. Min kära farmor som för snart fem år sedan bara var ett telefonsamtal bort…även om hon var min farmor utvecklades en riktig vänskap mellan oss de sista åren. Jag tror inte bara att det handlade om att jag valde att ta över hennes arbete som fotvårdare. Det hände något mellan oss den sommaren jag började intervjua henne om sitt liv. Våra vägar korsades på ett nytt sätt och plötsligt var det så lätt att speglas i varandra. Det bästa med hela kråksången är att jag VET att det var ömsesidigt. Tack vare att vi pratade och pratade. Skrattade och grät ihop. Att ögonen är själens spegel tror jag på, tills döden skiljer oss åt och ögonen plötsligt blir stängda dörrar. Till allt liv som levde inom ditt kroppshölje.

Hennes röst är rösten som är starkast inom mig. Kanske är det släktbandet. Våra tydliga likheter och att jag bokstavligt går i hennes fotspår. Att jag bor i dina hemtrakter och har ett barn som heter Henning, precis som farfar hette. Hon har funnits där för mig sedan jag föddes, haft mer tid än mina föräldrar. Lyssnat och delat med sig. En sådan farmor önskar jag också att jag kan vara, en vacker dag.

 

”Vi kan inte ge andra det vi själva inte har.

När vi vårdar våra själar utstrålar vi osynligt och ofrivilligt det ljus som vi får ta emot”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s