Jag minns sällan mina drömmar. När jag minns är det oftast bara små fragment som innan frukost är som bortblåsta. Jag blir så avundsjuk på dem som i detalj kan beskriva sina drömmar som små noveller. Det är så häftigt vad ens hjärna processar under natten. Hur olika delar kan sammanflätas till en helhet. Oftast väldigt abstrakta men som i vargtimmarna kan te sig högst logiska. Fascinerande och väldigt skrämmande. Att kunna få en glimt av hur alla intryck landar. Jag tackar gudarna för att jag slipper komma ihåg mardrömmarna. Det som kan göra folk sömnlösa och sönderstressade. Ett tag hade jag en drömbok där jag direkt på morgonen skulle skriva ner det jag kom ihåg. Jag tänkte att jag på så sätt skulle kunna bli bättre på att minnas. Så blev det inte. Istället fortsatte jag dagdrömma som vanligt. Kanske kompenserar jag med att hamna i min dvala stundvis i vardagslunket? Någonstans måste ju drömstoftet få pysa ut. Det tydligaste minnet jag har av en dröm blev nedklottrat. En häst vars mage öppnar upp sig, ur forsar det föl efter föl. Ett oändligt flöde av liv. En stark dröm.