I veckan har jag hittat två nya platser i huset där jag byggt koja och slagit läger. Det är underbart att kunna gå på skattjakt i mitt eget hem. Då inser jag att jag inte ens bott här i ett år. Det finns så mycket att upptäcka! Imorse skjutsade jag David till tåget och vinkade av honom. Han ska på 30-års resa till New York med sin barndomsvän. Vemod slog till i bröstet när jag såg tåget försvinna. Tågstationen är en speciell plats. Tiden innan och efter. Folk vinkar hej då och kramar välkommen. Plötsligt måste vi människor stanna upp. Jag tycker om att betrakta människor som befinner sig i mellanrummen. Vi är främlingar som plötsligt befinner oss i samma situation. Samtidigt som vi går allt mer in i oss själva. Är i rörelse – på väg – och ändå stilla. Som om starka känslor synliggörs. Det är plötsligt inget konstigt om någon gråter eller kysser öppet. Det är också okej att bara stå där helt frånvarande.

När jag kom hem fick jag ett behov av att städa och fixa i hela huset. Ombona mina två nya viloplatser. Ett tag framöver kommer det bli mer av den varan. Jag ska hylla den egna tiden. Jag vet att jag behöver det lika mycket som jag vet att du behöver det. Värna om det egna mellan varven. Få känna saknaden av varandra. Det känns bra att vi reser iväg åt olika håll i sommar. Att vi ger varandra det utrymmet som nyblivna sambos. För tiden, tilliten, den finns där. Tvåsamhet kan inrymma mycket.