Eftersom krigen har sitt ursprung i människornas sinnen måste försvaret av freden också byggas upp i människornas sinnen. 

Förra veckan var jag på fortbildningsdag på Nordanå i Skellefteå. Det var Västerbottens museét som via Berättarfestivalen hade ordnat Berätta utifrån kulturarv för museipedagoger, guider och andra intresserade. Jag hörde till de andra. Allmänt nyfiken på det som handlar om historia. Jag åkte dit via mitt företag Julias fotspår. Hur hänger fotvård och kulturarv ihop? Mycket mer än ni kan ana. För vilka är de som berättar historier som mest och allra bäst? Jo, de människor som levt längst och upplevt väldigt mycket. Via fotvården har jag den ynnesten att få lyssna till många olika livshistorier. Dagen berättade om allt från finskt krigsbarn till familj i Syrien. Skrivworkshops och Unescos konventionsarbete. Vi pratade om vikten av det immateriella berättadet, alltså det levande som inte går att ta på. Så som muntliga tradioner av scenkonst, högtider, hantverk och natur. Universum – så oändligt stort och ständigt i rörelse.

Marianne Folkedotter som är vår enda svenska berättarantikvarie berättade om de 70 000 finska krigsbarnen som evakuerades till Sverige med hjälp av finlandshjälpen. Genom en brevsamling från en finsk och svensk familj får vi följa deras kontakt när en 4 årig flicka skickas fram och tillbaka mellan länderna för att skyddas mot krig och svält. Jag blir så tagen av historien. Tänk alla dessa vackert utmålade brev som finns bevarade och hjälper oss in till nutid att förstå vad de faktiskt upplevde. Sedan får vi följa familjen Kabanis flykt från Syrien till Härnösand. Längtan att få uttrycka sig när orden inte räcker till resulterar tillslut i en utställning på Murbergets museum. Det blir påtagligt hur nära dessa två historier ligger trots den långa tiden mellan händelserna. Alla år som gått och ändå kan liknande traumatiska situationer uppstå. Behovet av att berätta oss är stort, kanske blir det bara större? Bilder och kroppsspråk. Det finns så många sätt att kommunicera på och om vi inte utnyttjar dem är jag rädd att vi inte överlever. Det är därför konst och fotvård är tätt sammankopplat för mig. Alla våra sinnen. Vi måste gå tillbaka till källan. Lyssna inåt och orka lyssna på varandra. Ta oss den tiden. Genom mitt jobb får jag dagligen distans till mina egna bekymmer. Mitt eget ekorrhjul som ständigt rullar på men kanske får jag lättare syn på vad som är viktigt där mellan tidevarven? Att lämna mig själv för en stund är så skönt. Och nödvändigt.

Dagen efter går jag förbi farmor och farfars översnöade grav. Tänker på allt jag vill förstå men inte kan förstå. Blir ödmjuk inför den insikten. Tänker på kulturarvet mina farföräldrar lämnat efter sig. Jag kisar upp mot den kalla vårsolen och känner hur deras rötter kittlar marken jag står på. Får mig att vilja gå vidare –