Äntligen har jag varit i Stockholm för att förstå. Min kära vän Johanna har en sju veckors Sven i famnen. Att umgås med ett litet liv är omvälvande, vad rörs sig i det lilla huvudet som känns så skört och luktar så gott? Ibland har han svårt att fästa blicken. Som om allt är spännande och måste hinna upptäckas. Jag önskar att jag också vore så nyfiken på livet. Färgerna, formerna, rösterna. Jag vet att jag är känslig för min omgivning och hela tiden har känslospröten där ute i luften. Känner in stämningar från alla håll och kanter. Som på tåget hem när jag i sex timmar hade suttit tyst bredvid en kvinna. Den vackra solnedgången ute fick oss att börja prata och sista timmen blev ett intressant samtal där vi hann avverka många ämnen. Jag blev glatt överraskad av att hon var någon helt annan än jag hade trott. Fast hon var en vitt främmande människa hade jag alltså omedvetet suttit och klurat på vad hon kunde tänkas vara för någon. Vad hon jobbade med, om hon hade barn, vad hon tyckte var roligt och så vidare. Inte konstigt att jag blir trött av alla intryck när jag tänker så ingående om det som är i periferin av min tillvaro. Som om jag vore ett barn. Bara den stora skillnaden att jag inte sover och äter hela tiden och därmed inte får den återhämtning jag faktiskt behöver. Tyvärr tar förnuftet överhand alltför ofta. Jag vill känna mer utan att döma. Sova mer. Le mer. Så att jag kan ge mer. Enkelt. Och så svårt.