.

I söndags var det Skrivcafé på Träffpunkten i Sikeå som jag och David bjöd in till. Det var ett smakprov på vad det kan innebära att leka med ord. Och intresset fanns, vi blev 13st som vässade våra öron och skrev med ivriga händer. Många har frågat mig vad ett Skrivcafé är. Det är precis som det låter, vi skriver och fikar. En delikat blandning om jag får säga det själv. Jag är inspirerad från Mina Widdings skrivcafé på Pilgatan i Umeå. https://www.facebook.com/minawiddingpoet/. Eftersom jag bor i Sikeå numera är det komplicerat att ta mig dit därför tänkte jag att jag kunde starta upp något liknande här på plats. Jag vill att det ska finnas utrymme för kreativitet även om man bor på landsbygden. Jag och David tycker själva om att skriva, så detta är också ett sätt för oss att komma igång och bli inspirerade. Vi är helt enkelt entusiatiska amatörer, vilket jag tänker räcker långt. Jag tänker att det finns många som tycker om att skriva men att det kan vara svårt att nå ut. Kanske en av de mest svåråtkomliga konstformerna. Att gilla att skriva behöver inte alls hänga ihop med att tycka om att läsa upp sin text. Varför är det så? Kanske är det för att skrivandet är som att hänga upp sitt hjärta på köttkroken. Du är utblottad. Orden kan liksom inte gömma sig bakom färg och form på samma sätt som bildkonsten kan. Kanske skriver du mest dagbok för att få ur dig skiten. Eller skriver du enbart uppsatser. Genom korta och långa skrivövningar kan ord och formuleringar komma ur dig som du inte visste fanns. Min favorit är att ta upp tre lappar i en burk och sedan väva ihop de orden till en text på fem minuter. Du hinner inte vara smart och det är själva poängen! Ibland tror jag handens impuls är mycket smartare än hela dig. Förnuftet kan vi lägga åt sidan för en stund. Jag och David inledde med att läste varsin text som vi skrivit sen innan. Det var svårare än jag trodde att sedan inte få skriva utan fungera som en slags vägledare. Det kliade i fingrarna, vilket så klart är positivt. Det blir mer av detta kan jag lova! Här är Davids text: