Oktobermörkret kryper nära inpå in under huden. Frostiga mornar och stjärnklara nätter står för dörren. Borstar tänderna på balkongen och andas in den friska luften, tio djupa andetag och jag sover lite djupare. Mina lungor fylls på och under mitt hjärta växer sig ett nytt liv allt starkare. Jag förundras och blinkar till, tiden går fort. Jag vill att tiden ska gå fort samtidigt som jag vill stanna upp, andas tio andetag till och hinna – ja, hinna vadå? Förstå vad som händer i mig nu.

Ett sätt att skapa mig detta andningshål är att gå på måndagens djupmeditation i kyrkan. Vi sitter framme vid altaret och mediterar under tystnad i tjugo minuter. Allting är stilla, förutom hjärtat och livet som pulserar inom mig. Barnets sparkar blir allt kraftigare, jag fylls med kraft. Att tystnaden kan visa sig på så många olika sätt. Här är allt lugnt och stilla. Kyrkans atmosfär med tända ljus. Sedan fikar vi tillsammans och pratar lite om livet och vad som är våra grundläggande behov, egentligen. Jag sträcker sedan ut mig på en kyrkbänk och lyssnar på latinska munkar som sjunger. Vad de sjunger om vet jag inte men det låter vackert. Vad jag tänker på i denna stund, om jag är troende eller enbart fascinerad av tro, det spelar ingen roll. Att religion ska vara så känsligt att prata om har jag aldrig förstått. Politik ska vi alla uttrycka våra starka åsikter om men när det kommer till vår egen innersta tro – då håller vi gärna käft. Varför är det så? Det känns så andefattigt och främmande för mig. För den saks skull är jag inte säker på min sak för att jag varje måndag besöker en kyrka för en stunds meditation. Det är gratis och välkomnande, förstår inte att fler utnyttjar detta tillfälle. För vem uppskattar inte en kyrkas lugn? Jag vet fortfarande inte vad som är meningen med livet men jag mår bra av att söka efter den. I tystnad kan jag lättare komma i kontakt med mina mörka luckor och vidöppna dörrar som brusar. Här är jag fri för en stund.