Jag blir inte kär i människor, jag blir kär i hus. Så skrev jag i en text innan jag hade flyttat in i huset och innan jag träffat David. Under den tiden jag spanat in detta hus (1,5 år) hade något oerhört starkt väckts inom mig, förmodligen utan att jag förstått det. Så som det oftast är med insikter. Jag kände att här kunde jag slå läger, komma till ro. Fortsätter att förundras över hur den känslan var och är så självklar och stark. Jag är kompromisslös i det fallet, trogen mig själv när det kommer till det som känns äkta och genuint i mitt liv. Vare sig det handlar om platser, vänner, kärlek. För vem hade jag varit idag om huset inte blivit mitt? Som med ett förhållande är ett hus mycket mer än tak över huvudet. Det är mitt hem, platsen där jag vill bygga upp ett liv. Byn runtomkring och mitt företag, havet och människorna här. De spelar en stor roll. Det är så mycket runtomkring som inger mina dagdrömmar daglig näring. Jag behöver eder.

Nu har jag bott i huset i ganska precis två år. Långt och kort, allt i ett som detta flöde av liv alltid innebär. Tiden är mig allt ett förunderligt ting. David har flyttat in i mitt hjärta och in i mitt hus. Han bor här och försöker skapa sig ett eget förhållande till huset. Kanske inte det lättaste när jag har ett starkt förhållande till dem båda. En viss svartsjuka kan såklart uppstå. Men ändå, vi lever och frodas här, nu även med ett nytt liv i min mage. Hanterar livet allt eftersom, med dess gåvor och motgångar stångas vi och brölar, jamar och slickar våra sår, precis som katterna och getterna.

Borka var katten som ingick i huset men nu lever han inte längre precis som en av getterna, Geta. Livet går vidare. Djuren saknas mig. Systrarna Yrsa och Ursula fyller snart ett år och getterna Diamanta och Gullspira är i min ägo nu med äntligen ett ordentligt getstängsel omkring sig. Jag lagrar med halm och hö inför vintern. Njuter över att se dem njuta, precis som katterna stolt kommer med möss i deras käftar. Tänker hur det kunde bli såhär. Känns som det var nyss jag var singel och bodde i min källarlägenhet på Grisbacka. Led av panikångest och kände mig vilsen. Rädd att aldrig träffa den rätta eller hitta hem. Nu leder mig grusvägen in till ett alltmer Svensson Svensson liv utifrån sett med sambo, Volvo, hus och barn. Inifrån känns processen mer likt en glimt av Larsson-Ganters samvaro i sprakande, glödande eld.