Förgänglighetskänslig

74 (kopia)

Det har gått en fin serie på SVT play som heter Meningen med livet som jag har följt meningen med livet. Journalisten Anna Lindman har samtalat med olika personer om vad meningen kan innehålla, behöver vi känna en mening med våra liv? Denna slitna fråga kan kännas både skämmig och pretentiös. Ska man som vuxen hålla på att grubbla över denna ständiga fråga, är inte det något vi bör ha kommit fram till i unga år och sedan leva därefter? Det kan väl inte vara så svårt? Vare sig du tycker dig ha kommit till ro med dessa frågeställningar eller inte så tror jag livet drabbar oss onekligen med både känslor av slump och öde. När något i livet flyter på bra tror jag det är lättare att tänka att det är våra medvetna val som tagit oss dit. Vi söker ständigt en känsla av kontroll, av att ta medvetna beslut. När du sedan hamnar i kris är det lättare att skylla dina misslyckanden på någon annan eller på slumpen. Varför ska just detta drabba mig? Jag som har haft en sådan jobbig höst förtjänar faktiskt att må bra nu. Ja, det gör du. Men jag försöker få mig själv att inse att livet även måste innehålla saktmodiga dagar där det inte händer någonting särskilt. Små ljusglimtar finns alltid att fånga, men det är inte alltid man orkar greppa och njuta av dem. Och det är okej.

I sista avsnittet säger författaren Merete Mazzarella ett ord som jag fastnar för. Anna doftar på en hop syrener och beklagar sig över att de blommar så kort tid och att man måste hinna njuta. Merete Aha, är du också sådär förgänglighetskänslig? Alltså att du är ständigt medveten om att tiden går, att allting har ett slut. Jag doftar in ordet, kanske är jag inte bara högkänslig utan även förgänglighetskänslig? Förgänglighet som betyder ej ändlig, beständig är både vemodigt och vackert.

Detta stora behov jag verkar ha av att tänka på livet – döden. Hur rädslan för döden kan verka meningslös när man verkligen vidrör livets mening. Hur skulle livet kunna kännas angeläget, här och nu, om jag visste att jag alltid skulle leva? Att jag skulle ha all tid i världen på mig. Kanske är det därför jag mår så bra av att ständigt omges av gamla människor, de som snart levt klart sina dagar. De upplevs ofta väldigt orädda och närvarande. Livet går inte längre att förlora för att de har levt det. Bara att överlevt 90 år är en vinst oavsett hur de där åren avspeglat sig i verkligheten. Jag blir lugn när jag tänker vidare, sätter mig i bilen för att köra hem till 91-åriga Sixten. Säga hej till varandra, prata strunt och uppskatta dagen en stund.

IMG_3066 kopia (kopia)

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s