FÄLEN

Okänt nyckelhål
Överklintens kyrkogård där farmor och farfar ligger.

I och med allhelgona och sjukdom har det blivit ovanligt mycket tid för filosoferande. Mina tankar har ägnats åt döden. I och för sig har jag förstått att jag i vanliga fall också tänker ganska mycket på livets slutskede. Som min syster sa (som jobbar på ett palliativt boende), ”hur kommer det sig att vi båda är intresserade av döden?” En psykolog skulle säkert svara att det har att göra med att vi har en död bror. Under vår uppväxt var det normalt att hälsa på Oskars grav lite nu och då. Vi är också uppvuxen med en mamma som jobbat på äldreboende där det var vardag att få höra om de äldre som gick bort åt höger och vänster. Sedan har vi båda själva jobbat mycket inom äldreomsorgen. Jag har sett äldre på dödsbädden, anhöriga i sorg och dödsskräck vid sängkanten. Även dödslängtan. Kanske är det just detta, då som i mitt nuvarande jobb som fotvårdare. Döden måste inte vara något negativt. En del äldre är helt tillfreds med att tiden närmar sig ett slut. Tacksamheten över det liv dom levt är så vackert att höra om. Jag vill också leva fullt ut. Så att jag en dag kan få uppleva den där vidunderliga sinnesron. Till freds.

En mycket gammal duva.

Idag ringde en anhörig och berättade att hans 100-åriga mamma stilla somnat in. Jag hade inbokad fotvård för henne på fredag men får vackert avboka och ge plats för någon annan. Hon var helt klar i knoppen och hade ingen värk. Men tröttheten, att se den långsamma blicken, kroppen, andningen. Tänk då att uppleva den. Som hennes son sa, ”jag känner egentligen ingen sorg, men saknad däremot”. För hur skulle vi kunna komma ifrån saknaden efter dem vi älskat? De som alltid funnits vid vår sida och stöttat oss genom livet. En omöjlighet. Han berättade också att han nyss fått ett till barnbarn. Så lever livets sin gång. Helt naturligt.

Davids morfar som jag hann träffa en gång.

Jag har under några år sparat på kunders dödsannonser. Lagt dem i en gammal cigarrask. Kanske är det en kund jag bara träffat någon gång, ibland någon jag lärde känna på djupet, och till och med en där jag blev inbjuden av döttrarna till att sprida din aska i havet. Att få vänner som är så mycket äldre än jag själv har även sina nackdelar. Ni dör så fort ifrån mig. Men med denna vetskap blir också våra möten så mycket närvaro. Som om jag har det i bakhuvudet hela tiden, kanske är det sista gången vi kommer att ses? Jag vill ge er min fulla uppmärksamhet. Det är ni värda.

Döden är en hyllning till livet!

En kunds fläta.

Varför umgås vi inte mer mellan olika generationer? Den brinnande frågan i mitt bröst. Är detta själva smärtpunkten i mitt arbete som fotvårdare och konstnär? Jag vill dela. Vill hela fler med dödsångest. Kom, sitt bredvid när jag pratar med dessa helt orädda gamla hjärtan som slår. Ibland rädda, ibland med lite flimmer, men oj, oj vad de slår! Kraften i dessa gamla själar är inte att leka med. Plötsligt sätts mina egna problem i perspektiv OCH det är så skönt! Jag får syn på mig själv. Mina egna bekymmer kan lättare hanteras, och detta tack vare att bara lyssna på ni äldre. Det är dessa människor som levt 50-60 år längre än jag som jag i min vardag får träffa, bara sådär. Inga märkvärdigheter men med vidare betänklighet känns det väldigt märkvärdigt. Många i min ålder träffar i princip bara sina far och morföräldrar som pensionärer och en del har aldrig gått på en begravning. Det tycker jag är synd och oroväckande. Hur främmande är döden i vårt samhälle? Jag begär inte att alla ska vara intresserade av döden men gamla pliriga ögon i ett rynkigt ansikte som ler obekymrat mot dig. Någonting händer där. Precis som ett litet barn eller en hund kollar oss med öppen trogen blick. Vi vecklas ut, blir lite mer.

Herta Blom, en brevvän sedan flera år tillbaka.

Kanske tycker ni att det börjar bli tjatigt med mitt surr om fotspår. Men mitt företag heter trots allt Julias fotspår av en anledning. Mina kunder lämnar avtryck i mig. Hur vore det annars? Farmor har jag berättat mycket om. Både för att jag bokstavligt går i hennes fotspår med mitt arbete som fotvårdare. När stigen känns snårig hjälper hon mig att hålla riktningen. Detta inte bara på grund av att hon var min farmor eller var fotvårdare. Inte alls. Utan för att vi de sista åren blev riktigt nära vänner. Jag hann lyssna och se på hennes livshistoria, tillsammans med henne. För att jag tog mig tid. Det är bland det bästa jag gjort i mitt liv. För nu när hon inte finns här kan jag lyssna på intervjuerna och höra hennes röst när helst jag känner. Vi avbryter varandra, pratar osammanhängande, skrattar åt något banalt och ja, är helt hopplösa! Men vi gör det, tillsammans.

Vet ni förresten vad Fälen betyder? På bondska betyder det fotspår (Vindeln/Lyckselemål).

Jag och farmor skrattar åt något jag minns inte vad.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s