Omfamnar vardagslunken

Verandan in till huset där jag bor. Alltid redo att stövla ut.

Nu går jag mellan huset och mottagningen hemma på gården, fram och tillbaka. In för att jobba, ut för att ta rast. Tillbaka igen. Den rostiga skylten från ladugården hänger nästintill oläsbar bredvid huvudingången Obehöriga äga ej tillträde. Viktigare än någonsin att ta till mig nu när arbetet sker hemmavid. Så många som har varnat mig att ha företaget hemma på gården. Du kommer aldrig att vara ledig. Jag har betänkt detta mycket. Kommer det bli ett problem? Än så länge är det inte svårt. Jag går in i mitt hus med fotvårdskläder och känner mig som hemma, går tillbaka och möter mina kunder, i en miljö där jag också känner mig hemmastadd. Börjar alltmer inse min oförmåga att skilja mellan att vara privat och personlig. Detta är inte min starka sida. Jag vill bjuda in er kunder som vänner. Bjuda er på samma omhändertagande, samma stämning och sinnesro som jag önskar min vänner kan få framför brasan med en kopp te i handen. Tror dock det hjälper mig mycket att ha två olika hus. Det blir tydligt vars jag ska göra vad. Jag behöver inte tänka så mycket, platsen hjälper mig att hålla fokus.

Till och med vissna rönnbär är vackert i en vas. Doften av förruttnelse är påträngande nu.

Nu har dom flesta stamkunderna börjat hitta till mig och min mottagning. En del tycker det är krångligt och Sikeå är en by att tappa bort sig i. Men inte till mig! 2km från E4, sväng höger efter gamla skolan, så är mitt hus bara bakom kröken. Jag har framförallt kunder från Robertsfors, Ånäset och Bygdeå (+ alla byar runtomkring) och Sikeå är i mitten av dessa tre. Perfekt läge, om ni frågar mig. Dessutom nära havet och campingen sommartid då mycket sommargäster besöker.

Nu när jag börjat landa hemma och få in de rutiner jag vill ha så börjar jag också känna lugnet i kroppen. Efter min morgonyoga ställer jag i ordning allt inför första kunden, sedan har jag tid för en kopp kaffe. Inget komma med andan i halsen längre. På förmiddagsfikan kan jag sitta på verandan i friska luften utan något som stör mig. Det är arbetsro för mig. När jag är så social under behandlingarna behöver jag tystnad i pauserna. HEDRA MELLANRUMMEN, som någon skrev.

Om någon kund för en liten stund för känna av det lugn jag känner om dagarna så är jag nöjd. Det är dit jag vill. Känna lugn i mig själv så jag kan ge andra – att vara i kontakt med sina rötter tror jag hjälper till på traven.

För ett år sedan påbörjade snickarna ombyggnationen. Jag visste inte mycket om någonting. Vad skulle krävas av mig? Hur skulle jag kunna ta alla beslut och i vilken ordning skulle allting ske? Jag förstår inte hur det gick till men när jag tänker på det nu får jag nypa mig i armen. Jag har byggt upp en arbetsplats som jag kan leva och dö för. Gott folk. Tack.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s