”Det är en fröjd att se att det finns så många härliga saker på jorden som jag inte behöver”

Sokrates

Den sista tiden har jag gjort mig av med många saker. Rensat och sorterat allt jag äger och har. Som om jag levt i efterdyningarna av ombyggnationen från mottagningen. Sista året har varit ett kaos av omflytt, inflytt och så nu, den stora utflytten. Många saker har jag samlat på mig för att de kanske, kanske ska passa in i min mottagning. Visualiserat upp en värld jag vill beträda. Precis som med hela mitt hem, nu när jag bott här på gården i fem år. Det pratas om de fem första hundåren som företagare. Jag tänker att det kan vara detsamma med ett hem? Speciellt nu när mitt företag har förenats på en och samma plats, mitt gård. Det tar tid att lära känna en ny plats. Var sak har sin tid, som man säger. Förra ägaren lämnade kvar mycket, det är först nu jag lyckats återanvända guldkornen och göra mig av med skräpet. Eller det som helt enkelt inte faller mig i smaken. Min smak har också ändrats mycket sedan jag flyttade in här. Som om själen påverkas av husets. Ett 100 år gammalt hus går bra ihop med ett gammalmodigt hjärta. Jag har sänkt mig allt lägre ner i tidsåldrarna. Börjat gilla 20-30-40 tals grejer mer och mer. När jag letar på loppis föreställer jag mig hur liknande grejer en gång i tiden använts hemma hos mig. Och nej, jag vill inte bo i ett museum. Bara i en värld där jag känner mig hemmastadd.

Många kunder i mottagningen undrar vars jag hittat saker som har kunnat matcha så bra med varandra? Det är ett hårt arbete som bara handlar om att ligga i och ständigt vara på skattjakt. Ett arbete som jag tycket är vansinnigt roligt och inte alls ser som en börda. Men det är som med en pjäs, bara en liten del syns av hela verkligheten. Hur ser det ut bakom scenen måntro? Om jag köper något på måfå som kanske kommer passa ihop med det där andra, då är det minst tio saker som inte går ihop. Alltså prylar som blir stående bakom scenen, som på lagårdsvinden till exempel. Det är sådana saker jag sorterat ut. Fina saker som inte har funnit sin plats hos mig. Jag har krasst plockat ut det som inte känns rätt. Gett bort till vänner, sålt på marketplace eller åkt till Fagerliden. Det finns en viss tillfredsställelse i att se någon annan ta hand om plagget jag inte längre bär upp. Som med förtjusning blir glad över min gåva. Och jag därefter känner mig så generös. Inte bara mot personen i fråga utan även inför världen. Låt mig förklara.

Jag är en samlare. Ser potential i saker och har lätt att knyta an. Tycker många gamla saker är vackra med dess slittålighet och utnötta charm. Saker fascinerar mig, speciellt det som någon annan redan har använt. Det finns en fara i mitt beteende. Att bli för fäst vid saker tror jag inte är sunt. Det är ju bara saker. Så parallellt som jag försöker att spara saker som jag verkligen tycker om och vårda dom ömt, så försöker jag också göra mig av med saker som jag tycker om. För det är ju bara saker. Bättre att någon tar hand om dom och jag vill ha ryggsäcken fri. Ha en någorlunda överblick över alla mina skrymslen (ja, det finns en hel del vrår i ett gammalt hus med ladugård). På detta sätt vill jag nå en tolerans mot den vackra vasen som plötsligt faller i tusen bitar, mot lampan som inte längre passar i hallen eller det opraktiska porslinet som ingen vill använda. Få in en slags rutin att varje år gå igenom alla saker. Vad använder jag och vad trivs jag med? Vem är jag nu?

Att slänga bort saker på soptippen är jobbigare. Se saker gå till spillo. Men en del saker hör även hemma där. Det som är trasigt eller kantstött, ofräscht eller helt enkelt ingen som vill ha. Detta är en process, som säkerligen kommer räcka livet ut.