Jag är en riktig lipsill. Alla som har kommit mig lite närmare in på livet kan garanterat instämma. Det hjälps inte, tårarna kommer när alla dess möjliga och omöjliga känslor väller fram. Livet känns för mycket. Livet känns för lite. Det spelar ingen roll om jag blir frustrerad, stressad, vemodig, arg, sorgsen, orolig…för mig innehåller strömmen av saltdroppar från mina ögon hela känsloregistret. Kanske låter det konstigt för en del, men jag vet ärligt talat inte vars jag hade tagit vägen om jag inte hade gråten. När smärtan sitter i brösten, eller oron i magen, så känns det alltid bättre när jag fått gråta en skvätt, eller en ocean. Mängden tårar varierar. Typen av gråt är så olika. Några droppar på kinden, lite hulkande eller total störtskur. Som oftast gråter jag för att jag gråter. Lite som att ångest skapar ångest för själva ångesten. Kanske har jag gått hela dagen, eller veckor, och burit på någon jobbig känsla som gnagt. Tillslut orkar inte kroppen. Jag ger efter. Det är oftast skönt men jag tappar kontrollen. Min hjärna pallar inte utan jag blir i stunden väldigt mycket kropp. Rödflammig på brösten, skakningar i kroppen, hackande tänder, uppsvälld i ansiktet. Detta gör att jag hundratals gånger gömt mig på toaletter eller liknande, för att i panik ta mig samman. Andas. Jag blir stressad i situationer där jag är bland folk. För i den stunden är mitt inre utblottat för er. Varsågod, ta för er av min sårbarhet. Gråt förknippas med svaghet. Ändå har jag många gånger fått höra att jag är modig som vågar visa min bräcklighet. Men för mig finns det i dessa stunder inget val. Jag gråter för att min kropp reagerar. Kanske är gråten en ärftlig sak? Mitt förnuft förstår att det inte är själva gråten som avgör hur ledsen  jag är. Det finns många människor som mår jätte dåligt men ändå inte gråter. Hur kan det vara möjligt? Jag har gråtit oceaner under mitt 31-åriga liv och kan inte tänka mig ett liv utan tårar. Om jag inte gråtit på en vecka, så är det som är tårarna bara måste få komma fram. Om jag inte alls har något att gråta över i mitt eget liv så kommer det ofta tårar till en film eller en vän jag har medkänsla för. Jag antar att vi människor bara är olika funtade.

Jag är en riktig gladskit. Alla som kommit mig lite närmare in på livet kan nog instämma. Jag är tacksam för det lilla, som min farmor ofta sa. Jag känner igen mig så mycket i henne. Att varje dag känna tacksamhet över små ting som händer. Ett fint sms eller en vacker blomma i diket. Hur gott det är att knapra på ett knäckebröd eller hur fint porslinet står i den välstädade hyllan. Sånna vardagssaker. Men farmor var också en gråterska. Hon grät för människor ute i periferin och oro över släktens hälsa. En väns sorg eller saknaden efter en riktig mamma som hon hade under sin uppväxt. Om vartannat var det sådant som låg henne i fatet just för stunden, varvat med det förgångna eller oro inför framtiden. Sådan är jag också. Ofta överväldigad över livets storhet. Jag har svårt att hålla mig enbart till stunden. Försöker förstå det jag är med om genom att automatiskt blicka framåt och bakåt. Då blir det gärna kaos i själen. Fast liksom att vilja dricka av livets alla viner vill jag också berusa mig av livet självt. En livslust över dagens potential som ligger framför mig efter morgonkaffet. Ett smörgåsbord jag glupskt vill ta del av. Ivern river när jag kavlar upp ärmarna. Vad kan jag åstadkomma denna dag?

Jag tänker mig något, men det blir hela tiden något annat. Gråten förväntar jag mig men ändå kommer den alltid lite oförutsägbart. Knackar på som en kär vän, stiger in som en kär vän, utan att be om lov. Tar för sig på egen hand. Jag tänker att det är som det ska. Livet kommer alltid emellan. Vare sig det droppar en rännil av tårar genom kropp och själ eller bara stenansikte. Stäng aldrig ute något svårmod ur ditt liv, för du vet aldrig hur det jobbar med dig.

Jag saknar dig farmor. Att gråta och skratta med dig i enkelhetens bragd. Börjar faktiskt gråta nu i stunden när jag skriver. Jag tror det kallas tacksamhetens tårar. Jag är i kontakt med dig och det känns fint, ända in i ryggmärgen.