Vårfloden rinner iväg mitt jag

gapar som en utsvulten vargunge

ligger utfläkt över en blöt sten

länge, länge

som ett övergivet bylte

kom och ta mig om du kan

 

Far hem som en tjuv om natten

ingen ser mina fotspår runt huset

hur jag kollar in, försöker se

kollar bort när du försöker möta min blick

jag orkar inte

alla försök

 

Kall och våt kryper jag ner under täcket

drömmer om hur du en gång var mitt

liten sked, stor sked

varannan mening vill ha mer

vill inte ha den jag tillslut blev

är en sten när vi möts

tung och bestående

ur bröstkorgen väller det ur grus

 

Solvarm blir jag

värmen tränger sig på

fräknarna kommer tillbaka

jag ler för att jag inget annat kan

i nästa stund

gråter knoppande löv

ont och skönt

hur det är möjligt begrip jag int!

men tack.