Vårfloden rinner iväg mitt jag
gapar som en utsvulten vargunge
ligger utfläkt över en blöt sten
länge, länge
som ett övergivet bylte
kom och ta mig om du kan
Far hem som en tjuv om natten
ingen ser mina fotspår runt huset
hur jag kollar in, försöker se
kollar bort när du försöker möta min blick
jag orkar inte
alla försök
Kall och våt kryper jag ner under täcket
drömmer om hur du en gång var mitt
liten sked, stor sked
varannan mening vill ha mer
vill inte ha den jag tillslut blev
är en sten när vi möts
tung och bestående
ur bröstkorgen väller det ur grus
Solvarm blir jag
värmen tränger sig på
fräknarna kommer tillbaka
jag ler för att jag inget annat kan
i nästa stund
gråter knoppande löv
ont och skönt
hur det är möjligt begrip jag int!
men tack.
Vad fint om mina ord når dig. Kram till dig!
GillaGilla
Oj Julia, du bara går från klarhet till klarhet. Vilken fin och gripande poesi.
❤ Linda.
GillaGilla