Alla borde bära med sig ett fotografi av sig själv som barn i börsen eller jackfickan. Så att vi lätt kan påminna oss själva om vilka vi är och vars vi kommer ifrån.

Kristina Lugn.

Jag försöker se det du ser. Ingen kameralins i världen kan se det barnet upptäcker varje dag. Former och färger som känns och berör. Kanske gör spiken ont eller går den att förvara i en kastrull eller en gammal toarulle. Sotet från gårdagens eld är härligt att pudra ner händerna med eller kleta på väggen. Du känner noggrant på stenarna,  begrundar dem var och en. Rastlös står jag bredvid och förstår inte vad det är som fångar ditt intresse. Sedan inväntar jag lite till. Böjer mig ner och känner på stenarna precis som du. Liksom kottarna, den blöta jorden eller träflisorna. Mat som inte längre är mat när de trycks mellan fingrarna och åker ner mellan träplankorna. Vi blir sittande länge. Jag känner barnet i mig. Den totala fascinationen över hur något blev till. Att en sten är en sten och att du är just du. Låt aldrig barnasinnet sina.

Våra nakna kroppar som leker i sängen. Där är vi fri. Mellan skratt och gråt som varvas mellan sekunder hinner jag tänka att det är såhär det alltid borde vara. Barfota mot rena mjuka lakan blir skrynkligt utav av rörelsen. Mina former som ändrats på grund av dig. Hur du växte inuti och fick min kropp att bli allt tyngre och större. Hur du kom ut till världen och blev din egen. Jag födde dig och min kropp fortsatte få dig att överleva. Guldmjölk. Guldliv. Guld du. Nu dansar skuggspel över sovrummet och jag vill vara kvar i dessa korta stunder. Vill dokumentera för att minnas allt det goda. Tills jag inser att tid är liv, och livet bor i hjärtat (ur Momo). 

Tack H.