Jag läser gamla texter för att förstå mig själv idag. Det går sådär. Jag minns när jag skrev vissa saker. Hur vissa ord och meningar landat i min kropp under en joggingtur eller under en tågresa genom vårt avlånga land. Hemlängtan och bortlängtan varvas om vartannat. Jag vill dit, jag vill hit. Omfamna lilla Julia som gråter och skrattar okontrollerat. Alla känslor samlade i en vissen blombukett. Jag bränner mig på näsan av årets första fräknar, skrubbsår och grönska som gnuggas in på jeansen inpå baraste skinnet. Jag vill försonas och säga förlåt till barndomsminnen. Lägga dem i doftande kuvert. Väcka upp en sovande dröm och vara lyhörd till ögonblicket innan sömnen. När medvetandet inrymmer lika mycket fantasi som verklighet. I den stunden är jag fri. Då andetaget hämtar andan från dagens bestyr och tårarna ger efter, så att gryningen kan vakna till ett leende.

Täckt av damm blåser jag mig själv i ansiktet

en vindpust från mitt inre påminner

bilden av mig själv existerar inte länge till

‘

Bakom guldbruna lockar

inflätat till hjärta, hjärna, mun

vem vill klättra upp i ett träd

utan grenar, rötter, löv

 

 

Kvinnan lär henne odla

hon ser moln

skola om skönhet

falska leenden i livskris

 

 

Letar i diken

vilsen ligger kvar

försvinner

luras in i labyrinter

jagar flugor

det lilla med det stora

fastklämd i gungstolen

 

Räkna får

räkna till döden

till livets kista

tiden är vaken

natten springer ikapp

med det som inte har något slut

varken sekunden

eller året

jag sover

men mitt hjärta

klarvaket