Påskhelgen har passerat, om än en ovanlig sådan. För många har den inneburit en ofrivillig isolering. Du har fått stanna hemma varken du är frisk eller sjuk, för allas säkerhets skull. Så också jag med mitt barn. Vi har träffat vänner och familj litegrann utomhus när vädret tillåtit annars har vi påtat på här hemma. Solen har värmt upp oss och havet har naket blottlagt sig i hopp om andra tider som säkerligen kommer, även om ingen av oss vet när. Att leva med ovissheten kommer bli vår nya lärdom. Samtidigt som naturens förgänglighet kommer tränga närmre in i våra liv. Sommaren kommer oavsett hur våra vardagsliv kommer arta sig. Hemester, kanske är det just vad du behöver? De kommer bli en spännande tid att följa. Mycket hemskheter men jag är övertygad om att covid-19 även kommer föra bra saker med sig. Vi tvingas stanna upp. Ekorrhjulet ställs lite på paus. Vad är viktigt? Vad vill jag egentligen? Att tillåtas ha mer tid kommer öppna upp för nya möjligheter. Att hitta sätt att leva i balans mellan mörker och ljus, natt och dag, förtvivlan och hopp är en stor utmaning. Men mellan vinter och sommar finns höst och vår. Mellan natt och dag finns skymning och gryning.

Var rädd om mellanrummen. Om du finner några mellanrum i din dag, fyll dem inte. Fridlys dem. 

Jag har vaknat tacksam varje morgon jag fått känna mig frisk och kry. Så jag kan ta hand om mitt barn. Så jag kan ta hand om mina kunder. Så att jag kan ta hand om mitt hem. Så att jag kan fortsätta ta hand om – omsorg – om sorgen –

Kanske känner du som jag, att det nästan inte är tillåtet att få vara glad i dessa tider? Borde jag ha dåligt samvete om jag dansar omkring hemma i huset, full av iver att ta itu med olika projekt? Ja, jag tror banne mig jag skulle kunna hålla mig sysselsatt ett halvår framåt isolerad hemma utan att bli rastlös. Är oändligt tacksam över att ha en hel gård att ta hand om just nu. Över att kunna gå ut i skogen bakom husknuten och andas frisk luft. Jag stör ingen och ingen stör mig. Jag uppdaterar mig om pandemin lite nu och då men inte ens dagligen. Jag mår bra av att vara ostörd mellan varven. Kanske är det ansvarslöst eller är det tvärtom, ansvarstagande? Jag gör det jag vet får mig att må bra, så jag ska fortsätta hålla immunförsvaret i schack. Det känns viktigt.

Hur gör du?