Jag har svårt att känna av mina gränser i normala fall. Jag är ett gränsfall, i ett gränsland mellan natt och dag. Normal och onormal. Vinter och vår. Dagar kommer och går. Vars befinner vi oss i dessa tider? Vem är jag om inte samhället längre fungerar? Vars vandrar mina fötter om inte kundernas fötter kommer till mig? Risk för snöras, risk för att hamna under isen om inte solen kommer närmre. Laviner av tidsfördriv. Det är som att tiden, dagarna, veckorna går omlott. Corona sprider sig snabbt, oron sprider sig snabbare. Förnuft, förnuft ta dig i kragen!

Tanken fördjupas men det är svårt att komma framåt. Fötterna viftar uppe bland klara moln, samtidigt som sikten är grumlig. Under natten har den smälta snön åter frusit till och kälen sitter långt ner i marken. Gården är åter från gyttja till isbana. Vi börjar om igen. Tar nya tag. Det är märkliga tider. Vi människor är ett långsamt släkte som besitter en otrolig anpassningsförmåga. Samtidigt är vi vanedjur, gör helst som vi brukar. Är bekväma och har svårt att komma in i nya rutiner. Men om vi måste? Om latheten och det självklara plötsligt ställer regler, vill vi då lyssna?

Jag vaknar varje morgon och känner noggrant efter. Är jag verkligen helt frisk? Brukar gå till jobbet även om jag har känning. Nu finns inte det utrymmet. Men så länge jag känner mig kärnfrisk tänker jag hålla igång min verksamhet. Möta riskgruppen med omsorg och omtanke. Ta om hand som jag brukar. Försöka leva vanligt. Kanske är det vanligt sunt bondförnuft, kanske är det vanvett? Vem vet om jag är riktigt frisk. Inte jag i alla fall.