Del 2. Husmöten

I våras bloggade jag om min och Davids process i parterapi. Om vår kamp om att gemensamt hitta en väg där vi båda kunde finna oss tillrätta. Vi har försökt, oj vad vi har försökt. Den ömsesidiga viljan har funnits där, men ibland räcker inte ens det. Så sedan en tid tillbaka har vi gått åt olika håll, David har flyttat ut ur mitt hus och vi är inte längre tillsammans. För evigt sammanlänkande via Henning, men vårt förhållande är slut. Jag är nu väldigt tydlig med detta så att ni vänner, släkt, grannar, kunder och bybor ska veta från mig. Då slipper ni kolla på mig med era undrande blickar. Jag tycker det är tufft att möta folks förvåning, besvikelser eller oro. Helt beroende på min dagsform vet jag aldrig hur jag ska komma att ta det. Ibland vill jag bara gråta, ibland känns det helt okej. Hur berättar man om något som är svårt? Jag känner ett ansvar för andras reaktioner, vilket jag inte ska behöva göra men ändå. Så tillslut har jag kommit fram till att det är lika bra att berätta här. Ryktet har ändå redan nått många. När jag bor i en by och jobbar på landsbygden går det väldigt fort vill jag lova. På bloggen skriver jag om det mesta som berör mig, så det blir tillslut konstigt att ingenting säga. För detta rubbar hela min värld.

Jag har varit med om dig, alltså kan jag inte förlora dig.

Det har hänt väldigt mycket under mina fyra år tillsammans med David. Jag köpte min drömkåk, började jobba med mitt företag på heltid, skapat mig ett helt nytt sammanhang här i Sikeå, varit gravid och blivit mamma till Henning. Kärleken har varit stark och självklar mellan oss trots många vardagliga utmaningar. För att ta våra problem på allvar började vi tidigt i parterapi för att reparera i ett tidigt stadie. Jag trodde att det var förebyggande för oss. Det har varit en trygghet, liksom ett kvitto på att vi är värda att kämpa för. Men när reparationsarbetet mer och mer började kännas som en separation började vi undra vars vi var på väg. På riktigt.

När vet man att ett förhållande håller på att ta slut? När är det värt att härda/stå ut/vara uthållig, och när är det faktiskt mest skonsamt för alla att avsluta relationen? Att sluta kämpa går emot hela mitt system. Jag är envis och av ren vana är det naturligt för mig att gräva mig inåt. Jag vill så otroligt gärna förstå kärnan av problemet. Är beredd att gå hur långt som helst bara jag kommer ut på andra sidan. Men för oss pockade fler och fler saker på. Tillslut blev vi en infekterad böld. Rädda för våra egna och den andres reaktioner. Det är inte hållbart och en extrem påfrestning att leva sitt vardagsliv så. Att bli mer och mer hänsynslös och bitter till en människa man fortfarande älskar är smärtsamt. Speciellt när man har ett gemensamt litet barn tillsammans. Det nya föräldraskapet har förstås varit en stor del i processen. Med statistiken i ryggen att många par gör slut under barnets första levnadsår har det varit ännu svårare. Lätt att hålla fast vid tanken att det kommer bli bättre. Svårt att mäkta med verkligheten. Snart blir det andra bullar, när blir det andra bullar?

Jag kan inte beskriva hur vi tillslut kom till ett gemensamt beslut. Det finns oändligt många trådar att dra i, vilket jag inte orkar. Vi måste våga bryta ett destruktivt mönster. Vi måste ta ansvar för vad som är bäst för vårt barn. Drivet som förälder är hela tiden att Henning ska må bra, vilket är mer troligt med två välmående föräldrar. Det tycker jag överväger, än att han definitivt måste ha båda föräldraras umgänge samtidigt. Sedan finns hela tiden idealbilden av en kärnfamilj som spökar. Jag tror på kollektivet! säger en vän övertygat och jag funderar. Ett barn mår bra av att ha många vuxna förebilder, inte enbart föräldrarna. Detta är så klart kluvet eftersom jag gärna vill vara normbrytande men samtidigt längtar efter en trygg familj. Särbo eller öppet förhållande, vem vet vad som passar mig bäst? Men jag tror det ligger något i detta, förr var det vanligare att barn fick stöd från andra vuxna. Det sägs att det krävs en hel by för att uppfostra ett barn. Sikeå – kan ni leverera?

Jag har många vänner som också har småbarn och kämpar på. De undrar försiktigt hur jag klarar av att vara ifrån mitt barn så mycket? Min kropp skriker Jag klarar det inte! men sedan ett faktum, måste du klara något så gör du det, rakt genom skärselden. När rätt beslut är fattat finns ändå en drivkraft, ett hopp, om något bättre. Det är mer konstruktivt tycker jag än att stå och vackla, väga olika beslut mot varandra. Så generellt mår jag bättre nu än i höstas. Även om jag ibland saknar mitt barn så det gör ont i hela kroppen. Jag har aldrig känt denna sort av fysisk saknad förr. Som en förlängd del av mig själv fattas. Älskade Henning. I dessa stunder är min stora tröst att David är en otroligt fin pappa. Allt annat måste vara fruktansvärt. Nu kan jag lugnt sova om nätterna, även om jag ibland gråter en skvätt innan.

Jag kommer aldrig kunna förändra någon annan människa än mig själv. Hur mycket jag än vill hjälpa och förstå, så går det inte. Vad det innebär att vara stöd till dem man älskar kan vara på en mängd olika sätt. Det är ofrånkomligt att mitt självförtroende har fått sig en törn fast detta beslut på sikt kan vara en vinst. Det är för tidigt att säga. Att ge upp är inte samma sak som att ge efter. Jag vill ge efter så jag kan våga falla in mot mitt egna sårbara centrum. Det är en nödvändighet. Sorgen finns där. Liksom hoppet. Jag vet att ett öppet och rent sår läker snabbare än ett infekterat sår som är omlagt tusen gånger om. Så jag öppnar upp – nu vet ni.