Det sägs att det tar 3 veckor att komma in i en ny rutin. Jag sammanställde en önskelista i slutet av året om vad jag vill ha mer av under 2020. Jag tycker det känns som ett trevligare förhållningssätt, att tänka önskemål istället för löften. För jag vågar inte lova livet någonting eftersom livet självt ideligen kommer emellan. Om du skulle se alla mina listor jag gjort den senaste månaden skulle du bli förskräckt. En lista över listan över listan. Det viktigaste av det viktiga. Vad är relevant i slutändan? Att träffa vänner och släkt mer eller utföra olika göromål på torpet? Eller strunta i alltihop och helt enkelt öva mig på att vara mer lat. Eftersom omgivningen säger Julia du gör för mycket. Jag får börja om från början. Lyssna inåt. Vad VILL jag, vad MÅSTE jag, vad BORDE jag? Vad jag vill går alltid först. Ofta hänger önskemålen ihop men det kan ta tid att se mönstret. Jag VILL till exempel vara en närvarande mamma lika mycket något jag MÅSTE och BORDE det. Att göra upp med mig själv och klarlägga mina prioriteringar ökar en känsla av att vara i kontakt med min livsväg. Det är vad jag vill, och inget mindre.

Jag önskar:

Att utföra min morgonyoga innan arbetsdag. 

Använda mig av en analog klocka i sovrummet istället för att ställa alarmet på mobilen.

Sluta att använda instagram och facebook efter kl20.

Mobilförbud på toaletten och vid matbordet.

Ha ett veckoschema med maträtter.

Lägga mig kl22 för att få en naturlig lässtund innan sovdags. 

Smörja fötterna och använda tandtråd dagligen.

Åka skidor, jogga, bada och cykla mer än 2019.

Göra upp en maxbelopp för loppisfynd varje månad.

Snart har det gått en månad och ärligt talat har det varit svårt. Fast jag haft alla önskemålen i bakhuvudet hela tiden har jag ständigt glömt bort mig eller inte fullt ut orkat försöka. Morgonyogan har gått ganska bra, förmodligen för att det varit en fast rutin tidigare under lång tid. Den finns redan ingjuten i mitt medvetande. Kroppshjärnan hjälper mig. Jag började läsa Jag for hem till bror och blev som besatt. Första gången sedan jag fick Henning som jag läst ut en bok. Jag försöker lära mig den gamla klockan och har tills vidare mobilen som alarm i klädkammaren. Vill inte ha strålning i sovrummets skyddande oas. Vill vara helt ostörd. Förutom Davids snarkningar, Hennings gnyande och katternas jamande förstås.

Jag stryker mig själv på kinden. Inte bli arg och besviken på mig själv. Jag försöker och har tydliga önskningar om vad jag känner skulle göra min vardag mer behaglig. För varför mår vi så bra av rutiner? Det tycker jag har blivit tydligt sedan jag fick barn. Vi vuxna behöver det lika mycket. Det ger oss trygghet. En tydlig ram som begränsar och stärker vårt immunförsvar. Äta, sova, återhämtning. Varför glömmer vi dessa basala behov som gör oss till mer välfungerande människor?

Det nya sovrummet ger mig lugn. De murriga färgerna bäddar in mig och ger mig en känsla av skog och mossa. Tänder ljus på kväll och morgon. För att tacka dagen och hälsa den nya. Hej livet, visst vill du mig väl?