Jag tänker. Jag andas in kylan. Jag känner. Jag andas ut dimmoln. Frosten lägger sig på ögonlocken och skymmer sikten. Jag är trött. Jag tänker för mycket. Känner mer än vad som borde inrymmas i ett decemberhjärta. Varje år när vintern kommer på riktigt så slås jag över hur märkligt det är att vi människor jobbar på som vanligt. Hur kan det mänskliga släktet orka gå upp i ottan när det är natt utanför? Vi borde göra som björnen. Sova så länge våra kroppar behöver.

Alla kvällspromenader med Henning som vaggas till ro under stjärnhimlen. Jag tycker så mycket om att han får somna till knarr under skorna och månsken. Snötunga granar som omsluter oss. Längtar.

Jag längtar tills vi kan göra snöänglar ihop. Åka skidor och skridskor. Krypa in under stora granar och bygga bo. Prata med stjärnorna och viska till hustomtar. Sådant som jag sysslade med som liten. För visst vill fortfarande små barn bygga upp sina egna snöslott? Där tomtar och änglar är lika levande som att vi vuxna skrattar och gråter.

Liv i decembermörkret. Du finns. Jag tjuvkikar in genom fönstren och ser där små glimtar av er som sprakar och glöder. Trots allt.