Överallt pratas det om hållbarhet. Att leva, tänka, välja, äta, sova, andas hållbart. Alla vill vi dit men ingen når helt fram. Ordet hållbarhet är trendigare än någonsin men vad är den egentliga innebörden?

Wikipedia skriver om hållbar utveckling. Grundläggande mänskliga rättigheter som ska värnas om för individens egna utveckling. Tillfredsställas samtidigt som det naturliga systemens förmåga att förse samhället med naturresurser och ekosystemtjänster ska upprätthållas. Människan ska ha rätt till att leva gott trots begränsade resurser. Människan skall värna om miljön så att framtida generationer också ska kunna ha det gott ställt. 

Jag blir alldeles matt. Hela jorden kryllar av människor med alla möjliga behov. Vi börjar bli mer miljömedvetna men lever också med hybris enligt mitt tycke. Hur tror vi att vi plötsligt ska kunna rädda hela jorden från att gå under? Mänskligheten är för långsam. Är det dags att vakna till först nu? Våra hjärnor är fortfarande utvecklade för stenåldersliv. Hur ska vi då kunna tro att bara genom att vara lite mer medvetna och återhållsamma med t.ex konsumtionen stoppa de gröna bladen från att bli rutten fisk? Absolut är det bra att vi blir uppmärksammade och mer medvetna om hur vi ska ta hand om moder jords behov. Men jag vill i min enfald också våga känna tillit att naturen vill oss väl och kommer hjälpa oss på vägen. Naturens krafter är enorma, obehaglig jordbävning till skrämmande översvämning. Magiska norrsken till hoppfulla regnbågar. Vi människor är bara små sandkorn i ett böljande hav.

Hur som, dessa tankar kring hållbarhet aktiverades under tisdagskvällen i Dalkarlså herrgård där det var en träff för företagande kvinnor inom Robertsfors kommun.  Temat var så klart Hållbarhet. Hur ser ett hållbart företagande ut? Tillväxt och kommunikation. Produkt och värdegrund. Jag tycker det är så inspirerande att träffa andra företagare, plötsligt upptäcker man likasinnade och känner sig inte alls lika ensam längre. 

Jag har ett ansvar som egen företagare. Tar jag inte hand om mig själv blir jag tillslut sjuk. Är jag sjuk kan jag inte arbeta och därmed i slutändan inte leva det liv jag vill. Jag är alltså helt beroende av att må bra i mig själv för att kunna ge till andra. Speciellt när jag har ett jobb som innebar ständig kommunikation med människor. Att t.ex ta ledigt en vanlig tisdag kan i längden förebygga att jag blir sönderstressad och i det långa loppet förebygga en utbrändhet.

För flera år sedan fick jag ett infall. På sjukhusets parkering fördrev jag en del tid i väntan på mina besök hos en neuropsykolog. Jag reagerade på alla cigarettfimpar som låg fastfrusna i snön. Tänk att så många sjuka människor på sjukhuset väljer att stå ute mitt i vintern och röka. Jag började fota cigarettfimparna. Se dem som människor. Utbrända själar där lågan på olika sätt slocknat. Det blev inget mer av den ideén, det kändes smutsigt på något sätt. Men nu när jag grävde fram dem från arkivet kändes de värda att damma av.

Betrakta din låga, hur vill du brinna utan att brinna upp?

Jag andas ut orena och osunda tankar

ligger raklång över vägen och röker en livslång cigarr

Stearin som fastnat mellan mig och tanken

skymtas i cigarettdimman jag icke äger