Veckans senaste projekt har varit att sätta in innerfönstren innan det blir alldeles för bitande kallt ute som inne. De vackra munblåsta originalglasen har legat uppe på vinden och dammat under sommaren. Lika skönt som det är att ta ut dem och släppa in fågelkvittret för sommaren känns det skönt att sätta in dem för hösten. Torka vitmossa och lägga emellan. Bädda in sig.

Varje fönster är unikt. De är skeva och ska passas in på rätt ställe. Justeras med skruv och fönstertejp, spikas igen utifrån och tätas med ull i gliporna. Jag känner en sådan respekt för dessa uråldriga fönster att det känns läskigt varje gång. Jag jobbar fokuserat, helst utan uppbehåll (vilket krävde barnvakt av morfar).

Det finns bara ett fönster (matsalen) där det ser ut som någon för länge sedan med sin andedräkt andas in sin initial. Skimrar så vackert när ljuset ligger på. Vem var du som bodde här, för länge sedan?

Vad är mysigast? Att se mossan inifrån eller utifrån?

Jovisst är det mer arbetsamt med gamla fönster. Men ack så mycket vackrare. Man bestämmer själv hur jobbigt det ska bli. I år prioriterade jag bort att putsa fönstren vilket syns men äsch. Snart blir dagarna ändå allt mörkare….

Syrenen skapar en vacker skugga framför köksfönstret och även om jag inte känner dess påträngande doft längre så njuter jag. Höstens vemod påminner om det som varit. Och åter skall bli.