Så här såg det ut i Sikeå för ungefär en månad sedan. Jag gick en långpromenad och försökte hitta vars jag tydligast såg att isen brutit sig loss. De stora och små isblocken som släppt taget om varandra, glidit isär för att återigen bli en del av havets vågor. Plötsligt skymtas det blå ut mot horisontens rand. Varje vårvinter är känslan densamma, med det synliga havet kommer friheten tillbaka och världen välkomnas på nytt. Blicken höjs och det mörka känns inte riktigt lika mörkt längre.

Egentligen skulle bilden bli omslagsbild till Sikeås egen tidning Spiran men när tiden gick och David som är redaktör för tidningen hade svårt att bli färdig av en mängd olika skäl så blev det en annan, mer somrig bild. Vårvintern går fort här, på en månad hinner snödrivor bli gröna ängar och något färskt känns redan gammalt.

Under sista månaden har jag läst Är du punktlig, lille vän? En bok om punktliga och opunktliga, ordnade och oordnade. De två folken. Davids bok som stått och samlat damm i bokhyllan, orörd. Nu behövde jag röra dig, läsa och begrunda tiden som är så förunderlig. Boken handlar om varför vi människor har så olika tidsuppfattningar. Författaren Werner Silfverskiöld försvarar de människor som är opunktliga och oordnade. Han menar att ”det folket” misshandlas psykiskt genom att förklaras som slarviga och opålitliga. Kanske är de inte kapabla till annat? En person som inte kan hålla tiden har bekymmer att leva i detta samhälle som är uppstyrt efter ett visst tidsschema. Otroligt spännande det här med tid. Jag och David är nämligen helt olika på den punkten. Jag är rastlös och ivrig, David är långsam och noggrann till den milda grad. Detta ger oss mängder av tillfällen för missförstånd. David blir stressad om jag en lördagmorgon startar upp en massa projekt och jag känner mig bortvald om David inte hinner vara med mig på kvällen för att han kom igång flera timmar senare än jag. När jag vill varva ner vill han varva upp. Och allt detta sker i våra olika grundtempon, våra olika personligheter som speglar de två olika folken så bra. Jag som den ordnade och punktliga och David som den oordnade och opunktliga. Vem av oss är det svarta fåret?

Läser man i boken finns det inget rätt eller fel.  Kanske sysslar vi båda med ett slags tvångsmässigt beteende fast från två helt olika håll. Jag tränar mitt tålamod tills jag håller på att koka över och David försöker pressa sig själv tills hans går i försvar när hela hans väsen gör motstånd. Går det att hitta psykologiska orsaker som kan bottna i miljö, uppväxt och uppfostran? Vars väljer vi att lägga vår tid? Är det självvalt eller handlar det om att vi olika människor har vår egen inre klocka som vi inte bara kan dra upp och ner i ett nafs?

Stora frågor om tid har upptagit min tid sista tiden. Jag vet inte om jag blivit klokare men kanske lite mindre arg. Lite snällare mot mig själv och David. Kanske finns det någon vits med våra olika tidsuppfattningar? Däremellan finns en balans men den är svår att nå. Om Henning fått lite av det bästa från oss båda blir han kanske en balanserad människa. En människa som kan komma fem minuter innan något avgörande händer, för om dagen bara rinner iväg och ingenting händer, vad händer då med oss, de två folken?

Jag har inget svar på det. Skönt är det med naturen som sköter sitt (om vi fortfarande tillåter det?). Jag kunde inte styra den dagen Henning skulle födas och jag kan inte heller styra när David ska bli klar med Spiran även om jag inbillar mig det. Vår blev det ändå och nu står sommaren snart för dörren och tidningen likaså, om någon dag eller så, kära sikabor.