Igår fyllde jag 31 år och hade en fin dag med släkt och vänner. Kände mig rik och berikad hemma på gården. Framförallt hade jag min trogna följeslagare till sällskap, en Henning. Han som vara bara ett litet frö för ett år sedan då allt fortfarande var totalt overkligt, att vi höll på att skapa ett nytt liv. Vi hade bestämt oss för att vänta berätta men het på gröten som jag är med fladderkäften i högsta hugg kring familjebordet så flög det ur mig när det bjöds på bubbel och dylikt jag inte kunde stoppa i mig Ja, ja,ja, jag är gravid! Ok!? Där och då visste ingen om de kunde ta mig på allvar, knappt jag själv heller. Nu är det definitivt allvar. Henning är mitt ibland oss och jag kan inte sluta pussa på honom.

Här står vi under vårt 100 åriga träd, 31 år och 4,5 månader, vi vill växa och gro. Bli lite mer människa. Ta plats som detta träd fått göra. Slippa konkurrera med alla andra granar i hagen, som istället blev späda och inklämda under alla år. Kanske är det inte självvalt, vi föds med olika förutsättningar och så vidare. Men nu när jag har möjligheten. Vill gräva där jag står. Och jag tänker på kära Edith Södergrans dikt:

Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.

Så klokt. Så sant att sträva efter.