Äntligen har Sikeås egen tidning Spiran kommit ut i brevlådorna. David som är redaktör numera (den ofrivillige volontären) hade mycket jobb med att få ihop detta nummer. Sikeås egen urinvånare Sture Bäckström som lämnat oss i stor saknad. Hur ska man skriva om honom och sammanfattat beskriva om allt han gjort för byn? Jag citerar David….är det som ett oöverträffligt monument vi minns honom? Nej, det tror jag inte alls. Stures arv är som en källa – en källa varifrån vi kan få inspiration och hopp. Inspiration att göra vårt eget bästa. Hopp om att vi tillsammans kan fortsätta att ta hand om byn, få den att spira.

Själv har jag intervjuat och skrivit om min granne Annika Löfbom som lever med elöverkänslighet. Jag har tack vare fotvården lärt känna två människor som lider av detta. Varenda jäkel jag stöter på och berättar om detta är kritisk och rynkar på näsan. Jag kan erkänna att jag själv var väldigt frågande till detta med elöverkänslighet. Jag hade inte alls varit i kontakt med det och tyckte alltihop kändes främmande. Det blir något helt annat när jag nu under några år lärt känna Annika och Inga-Lill och fått en betydligt mer nyanserad bild av vad det kan innebära att vara elöverkänslig. Därför tycker jag det känns viktigt att skriva om. Kanske öppnar jag upp någons ögon? Jag lever långt ifrån utan el men tänker ändå att det påverkar mig genom att vara mer ifrågasättande kring vissa slentrianmässig förbrukning av el. Jag vill inte sova med mobil i sovrummet eller utsätta Henning outvecklade hjärna för en babyvakt vid huvudet. För ja, jag tror att det påverkar oss hur mycket och nära alla magnetiska fält går genom våra arma kroppar. Tycker du detta bara är nonsens? Säg vad du tror.

Här är mitt reportage med Annika från tidningen:

Över 300.000 svenskar kan vara drabbade. Stark huvudvärk, yrsel, klåda och hjärtklappning är några av symptomen och ett rörligt liv bland blir omöjligt. Många tror kanske att elöverkänslighet bara är hitte-på men för Annika Löfbom är detta i högsta grad verklighet.

För ungefär tjugo år sedan blev kombinationen av en ny mobil som ringde vid en kraftstation för mycket. Det small till i huvudet och det var som om all ork bara rann ur mig. Jag trodde att jag skulle dö.

Efter den händelsen kunde Annika inte jobbar vidare som barnskötare i Bureå. Slutligen blev det även omöjligt att bo kvar i samhället.

Vi bodde några somrar i husbil på Sikeå camping innan vi landade i att bygga ett elsanerat hus här. Även om jag är väldigt tacksam att jag och Lasse haft möjlighet att bygga upp vårt hus här är detta inte självvalt. Jag är en elflykting. Ingen väljer frivilligt att flytta ifrån sina nära och kära men jag hade inget val.

Efter Övägen ligger deras hus, som är byggt av 5 tums grantimmer. Det finns ingen spik i väggarna och grundplattan är jordad. Uppvärmningen kommer från bergvärme, plus en braskamin i huset. Deras tysta, ombonade hus inger ett lugn som jag önskar att fler fick känna på.

Kan man leva utan el i dagens samhälle?

Jag lever inte utan el men med så lite som möjligt. Kommer man till oss får man lämna sin mobil i ”teknikboden”, ett plåtklätt rum där det finns värmepanna, centraldammsugare, elcentral och transformatorer. Där isoleras elen så gått det går. Belysningen är specialbeställd och strålningsfri. TV:n är inkapslad i en låda och i köket finns en gasspis. Telefonen är mantlad , vilket innebär att den är ersatt av en luftslang. 

Vi talar ofta om stress och överstimulans, behovet av att ”koppla ner” i ett ständigt uppkopplat och tillgängligt samhälle. Men få pratar om att följden kan bli allergi mot el. Att de elektriska och magnetiska fält som kommer från våra bildskärmar, mikrovågsugnar, lysrör, dammsugare och mobiltelefoner kan göra oss sjuka, den tanken vill nog inte många kännas vid. Kanske är vi rädda för vad vi då skulle behöva uppoffra.

Det är som att leva med en fotboja. Jag tar mig inte ut i samhället. Att åka i nya bilar är en plåga och att sitta i ett väntrum på vårdcentralen är omöjligt, eftersom alla hela tiden sitter med sina mobiler. I den mån det går tar jag emot hembesök men det är tyvärr svårt att få hem någon läkare.

Möts du av mycket skepsis?

Ja, i överlag tror de flesta människor att vi elöverkänsliga är psykiskt sjuka. Att detta bara är något vi hittar på. Det är klart att det har gett följder. Att hela tiden känna sig misstrodd leder tyvärr till att det själv blir svårt att lita på folk. Det är väldigt tråkigt eftersom jag egentligen är en väldigt social person som älskar människor. Som tur var har jag Lasse som varit mitt pålitliga sällskap i 50 års äktenskap. Utom honom skulle jag inte klara mig.

Det tog mig som nyinflyttad granne två år innan jag träffade Annika eftersom hon inte kan vistas utanför gården. Nu ses vi ganska ofta och efter en vistelse hemma hos Löfbom blir jag rofylld, som om pausen från all el gör mig gott. Kanske skulle även vi, som inte har drabbats av elöverkänslighet, må gott av att stänga av mobilerna lite oftare och bara känna lugnet.