Varje söndagskväll sätter vi oss ner, utvärderar veckan som gått och den som komma skall. Totalt 58 gånger hittills har vi haft husmöten. Vi sätter oss helt enkelt ner och går igenom allt ofrånkomligt som berör ett förhållande. Vad har hänt och vad vill vi ska hända?

1. Hem och hushåll
2. Ekonomi
3. Familj, vänner & bekanta
4. Egen tid/gemensam tid
5. Visioner
6. Sex
7. Jobb & studier
8. Övrigt

Detta kan förstås kännas väldigt påtvingat ibland. Måste vi, behöver vi verkligen? I söndags satte vi oss ner fast vi hade haft ett bråk en kort stund innan. Det är tjusningen med att etablera rutiner. Man gör det per automatik. Vi började gå i parterapi för ungefär 1,5 år sedan och har sedan dess gått sporadiskt. Robertsfors kommun har ett avtal med St Lukas i Umeå som gör att det är betydligt billigare och därför ger chansen till fler par att ta denna möjlighet. En möjlighet som hjälpt oss på vägen. Även om vi fortfarande har saker och ting som skaver. Situationer som uppstår där vi inte alls har verktygen att lösa dem på ett sansat och moget sätt. Känslorna sväller över och förnuftet kommer i skymundan. Att komma ihåg att andas och invänta rätt tillfälle att prata är svårt. Det är verkligen en konst. Hur gör folk? Att inte agera i affekt är en ständig utmaning. Att våga säga förlåt och orka tro på kärlekens starka drivkraft.

Det är så många omkring mig som har separerat på sista tiden. Långa förhållanden som inte längre orkar hålla fogarna samman. Det som krackelerat med tiden kommer fram i ljuset och då kan skilda vägar ibland bli enda lösningen. Även om detta är naturligt och sker hela tiden känner jag mig påverkad och sorgsen av dessa brustna förhållanden just nu. Är det en ny trend som går? Jag tror absolut att vi påverkas av varandras förhållanden. Kan dom så kan vi. Vi törs. Vi orkar inte bry oss om vad alla omkring oss tänker. Man börjar i fråga sätta sin egen relation. Hur mycket ska jag orka härda? Är det verkligen sunt att ha det så här? Och så vidare i all oändlighet.

Att leva med en annan människa i vardagen tycker jag minst sagt är en utmaning. Att andra par klarar sig utan parterapi är för mig en gåta. Jag är så tacksam över att jag och David började i parterapi innan vi fick barn. Att försöka lösa våra problem och hur vi ska förhålla oss till varandra var svårt då men skulle vara ännu svårare nu. För nu är vi plötsligt en familj. Beroende av varandra, sammanlänkade på ett eller annat sätt i resten av våra liv. Skrämmande och fint på samma gång.

Att prata med någon som står utanför ger perspektiv på tillvaron. Vad David berättar för terapeuten kan låta helt annorlunda än när han berättat samma historia för mig. Det som är det allra bästa med parterapin tycker jag är att det blir tydligt att vi båda VILL ha en förändring. Ömsesidigheten som värnar om varandra blir självklart  i och med att vi uttalar det. Bara beslutet om att avsätta tid för att samtala om oss gör oss viktiga. VI ÄR VIKTIGA, ENSKILT LIKSOM TILLSAMMANS. Oftast när vi går därifrån tänker jag, jag kan orka kämpa för oss om vi kämpar tillsammans. För att vara ensam i ett förhållande måste vara betydligt värre än att vara ensam utan ett förhållande. Eller vad tror ni?