Det är min första dag som jag är hemma helt ensam med dig och du är grinigare än någonsin. Du vill inte sova. Jag måste få sova snart. När du tillslut somnar vill jag duscha, ta en nypa luft, dammsuga och ringa ett samtal också. Jag vet att det enda jag borde göra är att prioritera sömnen ändå är det svårt för mig. Omställningen. Att vara mamma till 100 procent. Är så van att genomföra det jag tänkt ut. Vara effektiv när jag känner för det. Jag har förstått att detta skulle bli den största utmaningen för mig, att ”bara vara” mamma. Beslutsångest har genom hela mitt liv varit en trogen följeslagare. Vilket val ska jag göra? Vad känns mest rätt? Oftast vill jag flera saker samtidigt och måste göra listor i min anteckningsbok för att komma fram till rätt beslut (om det nu finns något). Litet som stort, söker hela tiden en helhet. Nu kan jag plötsligt inte välja. Du är mitt fokus. Älskade underbaraste Henning min. Det är skönt och jag vill tro att det gör mig gott, att begränsa mitt tidsfönster. Samtidigt är det så pass ovant för mig att jag smått drabbas av panik mellan varven. Omställningen. Kanske det svåraste vi människor sysslar med. Acceptera förändringar som kommer till oss. Försöker att inte få dåligt samvete över detta. Jag vill vara den mamma Henning behöver. Men tiden, jag behöver tid för att ställa om.

Nu har jag inte tid att skriva mer, den barmhärtiga vilan inväntar skymningsljusets blå timme som blir allt senare för var dag som går.