I helgen har jag varit på min tredje retreat i Munkviken. I år med en extra dag, från torsdagkväll till söndag eftermiddag. Jag har tidigare alltid känt att jag skulle vilja stanna i tystnaden några dagar till, nu fick jag en hel dag och självklart är det då rastlösheten kommer. Precis samma känsla som att ha semester, man ser fram emot att göra absolut ingenting och när man väl har möjligheten uppstår obalansen. Hur ska jag framkalla lugnet? Att känna ro går inte på beställning utan måste få växa fram. Det är skillnad på att vara sysslolös och rastlös. Jag bestämde mig för att acceptera. Det finns ett värde i att ha tråkigt också. Det kan vara svårt att fånga tag på känslan och beskriva den. Kanske är jag inte utled utan snarare är det min kropp som inte förmår att lugna ner sig? När ger vi oss själva den tiden att på riktigt verkligen känna efter? Inte ofta är min gissning.

Retreaten erbjuder så fint rutiner men meditation, bön, musik, god mat, vägledning som varvas om vartannat. Jag gick på promenad efter frukost och efter lunch. Novembers gråa väder visade plötsligt på skönhet. Den avskalade minimalistiska skogen intill havets brus. Jag går förbi Owe Wikströms stuga där han säkerligen funnit inspiration till många av hans böcker. Med tiden infinner sig känslan av Långsamhetens lov (en av hans tänkvärda böcker).

Tack Urban & Annika för denna helg!

Testa den provocerande tanken att upprepa högt för dig själv Jag har tid, även när du känner dig som mest tidspressad. Jag lovar, det har funkat, inte alltid men ju mer jag övar desto större verkan.

Man ska inte tillverka fler bekymmer

än de som redan existerar.

Var dag har sin plåga.

Bekymren är en del av friktionen i livet, 

en del i att livet rör på sig. 

Ibland har oron ett ärende

det är signalen på att något måste förändras

och ska därför tas på allvar.