Allhelgonahelgen har varit och jag har tänkt på dem som gått före mig. De som funnits i mitt liv men inte längre finns. Inte mitt framför mina ögon men djupt där inuti. Jag har tänkt på dem som stått mig nära men också människor som är långt ute i periferin. Alltid när jag besöker en gravplats och går runt och läser på gravstenarna blir jag förundrad över döden. Tänk, att alla dessa människor en gång har varit mitt uppe i livet, precis där jag själv är nu. Nu när jag dessutom bär ett liv inom mig blir insikten ännu starkare. Tänk alla mödrar som förlöst nya liv, gång på gång och livets cirkel fortsätter samtidigt som den sluts. Konturerna blir allt tydligare trots novembermörkret.

Jag var först till Oskars grav, min storebror som jag aldrig hann träffa för att han dog 2,5 år gammal i en hjärtoperation. Sedan jag var liten har vi då och då besökt hans grav som ligger så vackert till inne tallskogen i Röbäck. En gigantisk stor gravplats där det är mörkt utan en massa gatlampor. Nu lyste allas anhörigas ljus upp den stora ytan, som en påminnelse för det ljus ni en gång bar inom er. Sedan åkte jag till farmor och farfars grav i Överklinten. Jag hade en liten pratstund med farmor och tackade henne för allt. Farfar dog när jag bara var 3 år gammal så han har jag tyvärr inga minnen av. Farmor däremot, vi umgicks som bästa vänner de sista åren. Jag körde henne hit till farfars grav så hon fick fixa och göra fint. Vi bad tillsammans och tackade för vårt liv, nu ber jag för dig farmor. Om det inte vore för dig kanske jag varken skulle varit fotvårdare eller bott i Sikeå hamn? Platsen inom och utanför har betydelse.

Behöver vi en gravplats att åka till för att minnas? Jag har tänkt mycket på detta och tror det är väldigt individuellt. För en del tror jag det är väldigt viktigt med en plats att komma till för att sörja. Samhället erbjuder tyvärr inte många sorgerum och alla är inte bekväma med att gå i kyrkan. Idag blir det allt svårare att komma och besöka graven eftersom många lever så utspritt. Finns det någon vits med en gravplats som blir omhändertagen av kyrkans personal för att ingen anhörig bor i närheten? Ja, jag tror faktiskt att det finns en trygghet och ett symboliskt värde. Att vetskapen om att min mamma, syster, farbror eller vän ligger på en vacker och lugn plats kan betrygga många levande själar. Jag ifrågasätter själv betydelsen. Farmors grav ligger relativt nära där jag bor, ändå har jag inte besökt den många gånger sedan hon dog. Så varför känns det plötsligt så viktigt på allhelgona? Visst, det är vackert och stämningsfullt med alla andra ljus. En slags gemenskap uppstår i mörkret. Men farmor, hon finns där varje dag. Kanske är det på grund av hennes röst som är så tydlig inom mig i vardagen att jag inte behöver se gravstenen för att känna mig nära? Jag är inte riktigt säker, behöver inte heller vara det, vill bara se ljusets låga brinna. Göra det som känns rätt och fint. Jag hoppas ingen ska behöva känna skuld för att den inte tog dig iväg till gravplatsen i helgen. Du kan tända ett ljus hemma ikväll och sända din kära en tanke eller bara tänka på personen du saknar en stund. Det räcker gott för själens pilgrimssång.