Konsten att vila.

img066 (kopia 2)

Känner mig mest som morfar på denna bild just nu. Tröttheten från graviditeten blir alltmer påtaglig. Och en förkylning på det. Många mörka kvällar framför brasan blir det. Normalt sett älskar jag att kavla upp ärmarna och ta mig an dagen – men snabbt märker jag att energin inte är vad den brukar. Energin pyser ur mig och jag hamnar raklång på trägolvet. Behöver sträcka ut kroppen , behöver stretcha ut tankarna.

Nu under min graviditet har jag blivit alltmer påmind om att jag faktiskt har en form av epilepsi. Ingenting som jag brukar tänka på till vardags även om jag äter medicin morgon och kväll,  eftersom min epilepsi inte gett sig till känna förutom vid några fåtal kraftiga krampanfall där jag blivit medvetslös. Med medicinen Levitiracetam har jag inte haft några anfall vilket jag är väldigt tacksam över, speciellt nu när jag har ett barn i magen som jag på alla sätt vill skydda. Ändå måste jag erkänna att det är jobbigt att bli påmind om min sjukdom som påverkade mig väldigt starkt när utredningen pågick som mest. Läkaren i Skåne pratade om en lägre kramptröskel än normalt – vad det nu innebär? De pratade mycket om en överbelastat hjärna som tar sig i uttryck fysiskt för mig på grund av stress. Min kropp mäktar inte med att sortera allt jag är med om. Istället för att ge mig lindriga varningssignaler som huvudvärk eller trötthet har min kropp kapitulerat fullständigt dessa gånger. Det har helt enkelt blivit kortslutning i hjärnan.

IMG_9014 (kopia 2)

När jag väl fick en medicin fick jag en allergisk reaktion (se bild ovan). Jag tyckte det var jobbigt att identifiera mig som sjuklig. Min stolthet hade alltid varit min friskhet! Jag vaknade upp i ambulanser utan att ha en aning om hur jag hamnat där från att ha åkt tåg. Tågresandet själv gav bieffekter och min panikångest som jag redan kämpade med blev påtagligare. Liksom att köra bil. Tänk, tänk om jag bara tappar kontrollen? Då är detta livsfarligt! Hjärtklappning, yrsel, händer som domnade. Jag började känna av detta även bland folksamlingar. Blev rädd för min egen rädsla. Började hos KBT- psykolog, yogakurs med stressinriktning, allt för att råda bot på eländet.

Detta känns så avlägset, men alla händelser har kommit nära på nytt nu när jag tar blodprov var sjätte veckan för att kontrollera medicindosen. Alla hormoner som rusar i kroppen påverkar såklart. Jag har fått göra extra ultraljud där de är väldigt noga och angelägna om att berätta för mig vikten av att jag ska vara en utvilad mamma inför förlossningen. Jag behöver läkare och barnmorskor som säger åt mig på skarpen. Andas, vila, ta det lugnt. Nu övar jag mig på det. Att vila hjärna och kropp. Min vilja är så stark och hänsynslös att drivkraften nästintill kan få mig att starta upp vilket projekt som helst. Jag är en doer, helt enkelt. Nu försöker jag tänka på livet i min mage, att jag ansvarar för oss båda. Att barnet vill ha en glad och utvilad mamma. Det ska du få kära barn. Därför känns det så bra att jag har bestämt mig för att vara ledig hela december och bara vagga runt och invänta barnets födelse till bjällerklang och granris.

Boktips Det händer när du vilar , Tomas Sjödin

julialarsson påse (kopia 2)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s