Igår var vi på vårt sista ultraljud (nr 4) och förra veckan avslutades föräldragruppen. Två månader till beräknad ankomst av det kavata lilla livet som växer i min livmoder. Under mitt hjärta, vem är du? Jag är så otroligt nyfiken på vad det är för person som finns där och som snart kommer finnas mitt framför oss. Overkligt, javisst. Men sanningen är att detta är ett fullkomligt verkligt. När ska jag förstå det? Kanske under krystvärkarna eller under sömnlösa nätter när du skriker. När bröstmjölken sprutar eller första gången vi får ögonkontakt? Tiden vägleder.

Det är så mycket som följer med att invänta ett barns födelse. Alla praktiska saker förstås men allt annat då? Detta liv som pågår hela tiden, mycket ställs plötsligt på sin spets. Förhållandet, gemensam ekonomi, barnledighet, jobbsituation, vänskapsrelationer, vad har man i bagaget från sin egen barndom kommer plötsligt upp till ytan. Hur fungerar jag som människa och hur kommer jag att fungera som förälder? Förväntningar ska tonas ner och samtidigt ska urkraften i dig framträda. Det är nu det verkligen gäller. Vi kommer att ha ansvar över en annan människas liv som kommer vara fullständigt beroende av oss. Det kommer inte hinnas med att filosofera frågor utan svar. Görandet kommer ta allt större utrymme i våra liv. Kanske kommer jag glömma bort mig själv totalt för att lägga allt mitt fokus på en annan människa? Hoppas förstås på en balans, om man nu vågar att göra det för förväntningar är visst farliga. Rädd för att bli besviken. Rädd för att bli rädd. Bäst att inte vara rädd alls. Bäst att läsa Föda utan rädsla. 

Boken beskriver väl om skillnaden mellan att känna smärta och rädsla. Att vara rädd för att bli rädd är ångestens kärna. Den onda spiralen är i gång. Vågar jag dock närma mig rädslan, andas nära min egen smärtkropp, vågar känna. Då avtar plötsligt rädslan och det som återstår är smärta. Smärtan i sig själv är inte farlig. Boken handlar framförallt om förberedelser inför förlossningen. Jag läser och fascineras över alla goda råd som doulan ger. Jag tänker att detta inte bara handlar om att förlösa ett barn. Det hon beskriver är lika mycket att föda sig själv på nytt. Eftersom föräldraskapet pågår hela tiden kommer min roll som mamma vara ständigt närvarande. Den där trygga omfamnade modergestalten som fött hur många barn som helst och ändå håller kropp och hjärta ihop. Hon blir större och vackrare, som en gudinna. Vem är du och hur känns det att föda sig själv på nytt gång på gång under livets gång? Alla frågor, jag kan inte sluta förundras. Att ha ett barn i min mage, framtiden av mig själv är nära.