Konstnärssjäl & Fotvårdsterapeut

En annan uppgift vi hade under kursen var att berätta om exempel på folklore. Ju mer jag läste desto mer växte ämnet. Tänker på när jag läste socialpsykologi för typ hundra år sedan. Redan då fanns mitt intresse där för hur vi människor fungerar i grupp. Sedan började jag med teatern och fick aktivt testa på att vara olika roller. Grupptryck och statusspel, härskartekniker och mobbning. Det är mycket vi människor i grupp kan skapa som är skit. Att känna sig ensam vill ingen. Människor behöver människor för att må bra. Det är min starka övertygelse. Här försöker jag beskriva min personliga resa om att förena två olika sammanhang där jag har två olika roller. Jag som konstnär och jag som fotvårdare. Jag känner hur glöden väcks och bränner till när jag skriver om detta. Jag vill vara hel. Inte utesluta något bara för att det förväntas av mig. Är det en omöjlig rebus? Läs och begrunda, respons tas gärna emot!

Porträtt kopia

Jag tänker berätta om hur mitt företag Julias fotspår växte fram (af Arvidsson 1999:26). Genom att ha varit i två vitt skilda sammanhang har jag lagt ihop pusslet genom två verksamheter: medicinsk fotvårdsterapeut och konstnär. Min utmaning är att kombinera dessa två olika världar, som för mig har kommit att handla om en och samma drivkraft. Jag vill beröra andra människor.

Konstnärssjäl – Myten om konstnärsskapet

Jaha, håller du på med konst, vad målar du då? Det är den vanligaste frågan jag får av mina kunder som medicinsk fotvårdsterapeut. Det är alltid lika utmanande att förklara för de som inte är insatta i konstvärlden vad jag gör. Det minsta jag gjort är att måla. Min konstlärare Astrid Göransson brukade beskriva En konstnärssjäl är en människa som är känslig, rastlös och alltid söker efter sanningen, något nytt, något annorlunda. Jag tänker på HSP – Highly sensitive person. En HSP person har en väldig artistisk sida, en slags konstnärssjäl som med mycket stark intuition har förmågan att ta in mer detaljer och intryck än andra. Kanske är det därför många av oss konstnärssjälar känner oss så udda, konstiga, sköra, speciella, annorlunda?

Jag började på Munkas folkhögskola 2013. I skräckblandad förtjusning åkte jag ner till Skåne för att gå fri konst. Var jag tillräckligt konstnärlig? Jag hade alltid känt mig annorlunda tills jag möttes av skolans accepterande atmosfär. Här fanns det ingenting som var konstigt. Ingenting som man inte fick uttrycka. Tiden gick och jag var som nyförälskad. Att träffa likasinnade var för mig en tröst och en kraft. Jag behövde inte längre kämpa för att passa in i normen. Det var ingen som tog för givet att jag skulle vara glad hela tiden. Melankoli blev plötsligt vackert och att vara hemma på grund av ångest var inget ovanligt eller konstigt. Samtalet om konst var alltid viktigare än resultatet. Tack vare Astrid Göransson och David Skoog, ett konstnärspar som drivit skolan länge, fanns den naturliga tilliten där. Det var som att utbildningen berättade för oss att diskussionerna och samtalen var skolans stora lärdom. Att lyssna inåt och att lyssna på varandra. Att våga öppna upp sitt hjärta. Vem jag än har pratat med som har gått folkhögskola håller med om att det är något alldeles speciellt med den tiden. Den så kallade folkhögskolebubblan (af Arvidsson 1999: 9) där människorna på skolan bygger upp en stark gruppdynamik. Alla är där av samma anledning, bor på internatet och efter två år är man som en enda stor familj. När jag senare träffat klasskompisar, även de som jag knappt umgicks med då, känner jag en stor samhörighet. Som om vi tillsammans byggde upp en stark vision om vad som är viktigt i livet. Att konsten är nödvändig.

Som tur var kom jag inte in på någon Konsthögskola. I efterhand tror jag att det skulle skadad mer än gynnat mitt konstnärsskap. Plötsligt måste du se ut och skapa på ett visst sätt. En miljö som skall stå för inspiration och frigörelse har istället tydliga normer över hur du bör vara. Du ska ha en viss klädstil, gärna vara aktiv feminist och ha hår under armarna. Inställningen lever kvar om att alla konstnärer får vara som dom är, men verkligheten kan vara något helt annat. Min vän hoppade av Valand på grund av detta. Vad är konsten om den inte är fri? Är konst verkligen för alla? Tack vare mina vänner som gått på olika Konsthögskolor har jag fått ett insiderperspektiv (af Arvidsson 1999: 40), annars hade jag förmodligen gått i tron om att Konsthögskolan är det enda som gäller om man ska arbeta som professionell konstnär. Idag är jag tacksam att jag istället jobbat som fotvårdare och fått möjligheten att upptäcka hur inspirerad jag blir utav möten med olika människor. Fotvård och konst kan samverka. Nu kan jag förstå det David vår lärare trösterikt brukade säga Konsthögskolan betyder ingenting om du inte har ett kontaktnät och vet vad du vill göra av det.

Jag har fått kommenterar när jag berättat att jag utöver fotvården också är konstnär Men Julia, du är ju inte sådär svår och pretentiös. Det är så tydligt att det finns en föreställning om hur en en konstnär ska vara. Den stereotypa bilden av en konstnär som är deppig, dricker vin och skriver vemodiga dikter finns kvar. Ju deppigare desto bättre. Att vara glad och utåtriktat kan uppfattas som falsk medan den mystiska introverta personen anses vara spännande med ett större djup. Kanske lever den bilden kvar för att vi helt enkelt har så många bevis på konstnärer som gjort mästerverk, trots deras psykiska ohälsa. Jag tänker på Lars Lerin, Kerstin Thorvall, Lena Cronqvist. Listan kan göras lång. Jag tror inte att det är en slump att många artister, konstnärer, författare och skådespelare ofta lider av psykisk ohälsa och har varit med om traumatiska händelser i barndomen. Alla har vi läst och sett intervjuer om dem. Konstnärssjälarnas sorg och tragiska livsöden. Visst bär alla människor på tunga perioder men jag tror skillnaden är hur starkt behovet är att uttrycka dem. Jag såg nyligen dokumentären Rikard – Om Rikard Wollf på SVT där han berättar om sina jobbiga upplevelser som barn. Han berättar att han ser sig själv hålla på med samma arbete än idag. Att bli omhändertagen och sedd är fortfarande hans starka drivkraft till att vilja stå på scenen och möta en publik. Nu är han död men hans röst lever vidare. Han som många andra vill lämna avtryck till eftervärlden. Elsie Johansson debuterade inte som författare förrän hon var 50 år. Hon kom från fattiga förhållanden där konst ansågs som tidsfördriv men genom kontakter i i kulturvärlden fick hon så småningom självförtroende nog att publicera sina texter. Ett bra exempel på hur viktigt det är att vara bland människor där man känner sig sedd. Och idag har kulturlivet hög status. Ett samhälle utan kultur är ett dött samhälle, där är många överens. Men är det eftersträvansvärt att vara konstnär? Det är en hård bransch där du måste tåla att din konst bedöms. I bästa fall blir din konst uppmärksammad och du kan livnära dig på en slags egenterapi. I sämsta fall kan sköra människor brista och hamna i destruktiva mönster. Så frågan är om konstnären är en hjälte eller skurk? Är det t.ex. hållbart att vara manisk innan vernissage och alkoholiserad, så länge du gör bra konst? Det är många som vill ha egenskaperna av att vara självständig och ha många bollar i luften men vem vill ha hela paketet? Hur som helst tror jag absolut det är mer okej för en konstnär att må dåligt än inom många andra yrkesgrupper (af Arvidsson 1999: 36). Att vara upp och ner, det är bara så det är.

Förebild kopia

Medicinsk fotvårdsterapeut – Vad är hälsa?

Från att ha varit i folkhögskolebubblan med enbart konstnärssjälar i tre år gick jag över till att utbilda mig till medicinsk fotvårdsterapeut på Axelssons. Jag började intressera mig för kroppen och välmående – vad är hälsa? Det är intressant eftersom jag som konstelev gick parallellklass med hälsocoach och inte alls var nyfiken. Det blir tydligt hur insnöade vi kan vara inom vår grupp. Jag tyckte då att dom var överdrivna hurtbullar. Vi står för det viktiga och dom för det felaktiga (af Arvidsson 1999: 32). Nu när jag har arbetat som fotvårdare i fem år har jag insett att både konsten och fotvården handlar om att jag vill nå fram till människan. Båda verksamheterna är lika på så sätt att det är öga-mot-öga situationer, en slags performance (af Arvidsson 1999:180) där jag styr över vad som händer. Jag sätter ribban på samtalet med kunden och vill ha direktkontakt med betraktaren till min konst.

Inom Sveriges fotvårdsförbund tycker vi att det är självklart att alla borde gå på fotvård. Det är grunden för att våra kroppar ska orka bära oss genom livet. Förr var det mest gamla människor men idag blir det alltmer vanligt, det ligger i tiden, vi unnar oss mer och lägger större vikt vid att ta hand om våra kroppar. Alla går till tandläkaren och frisören, men fötterna? Många vet inte att det är skillnad på medicinsk fotvård och fotvård som finns på skönhetssalonger. Vi är utbildade inom sjukdomslära och tar emot remisser. Många med diabetes och reumatiska besvär kommer till oss. Det är väldigt viktigt för vår yrkesgrupp att framhålla denna skillnad för att höja vår status. Liksom att våga ta betalt som vilken annan hantverkare som helst. Som fotvårdare får du känna dig som en hjälte (af Arvidsson 1999: 36). Du utgör ett konkret resultat där du får direkt respons, vilket är väldigt tacksamt och i kontrast till mina konstprojekt. Eftersom vi sällan har arbetskollegor på plats blir vi väldigt utsatta i vår arbetssituation. Det tror jag är den stora orsaken till den årliga uppslutningen av fotförbundets årsstämma. Där möts vi flera hundra starka driftiga kvinnor. En stor gemenskap där vi alla brinner för fötter och hälsa. Varför det nästan bara är kvinnor som är fotvårdare är för mig en gåta. Kanske för att vi tar hand om kroppsdelen som sitter längst ned på kroppen, som en slags underordning i jämförelse med psykologer som jobbar med hjärnan? Vi fotvårdare tycker att vi har världens bästa jobb men vår status är tyvärr låg. Många utifrån tycker synd om oss, är det inte äckligt med alla dessa fötter? Kommunerna har inte längre någon skyldighet att ha fotvård och remisser dras in drastiskt vilket är oroväckande med tanke på diabetes som bara ökar. Jag brukar tänka att vi fotvårdare är en slags mellanpassage mellan läkare, psykolog, ortoped och arbetsterapeut. Vi befinner oss i gränslandet. Där trivs jag bra.

Nu vill jag utforska zonterapi, homeopati och yoga mer. Det är här min konstnärssjäl kommer in i bilden. Jag tänker i alternativa banor. Ett holistic synsätt där helhetstänkandet inom andlighet, natur – och alternativforskning hela tiden finns med. Inom konstvärlden uppmuntras den gränslösa egenskapen medan jag inom sjukvården blir ifrågasatt Tror du verkligen på sådant där hokus pokus? Som egenföretagare har det blivit viktigt för mig att ta ställning till min syn på hälsa för att skapa ett starkt varumärke. Jag tror på en samverkan mellan kropp och själ. Alternativa behandlingar är inte prövade vetenskapligt. Det betyder att de inte kan etableras inom sjukvården. Samtidigt finns numera både akupunktur och medicinsk yoga inom vården. Receptbelagd motion utges. När blir fotvård och bildterapi en naturlig del av friskvårdsavtalet? Det ska jag som konstnärssjäl och medicinsk fotvårdsterapeut utforska vidare. Kanske kommer jag skapa mitt eget hälsohem med andra konstnärssjälar där vi bygger upp vår egen folklore? Jag vill fortsätta värna om det ovanliga, avvikande, normbrytande och egensinniga.

3 kopia