Häromdagen när jag var barnvakt åt Algot och Alma så drabbade det plötsligt mig. När vi lekt som små galningar och tillslut stillnat i sängen med sagoboken. Vi räknar till hundra får och hundra till, sedan blundar de vilsamt. Insikten om att dessa två små liv är mina små släktingar som kommer att finnas med mig i resten av mitt liv kändes plötsligt så påtagligt. Jag börjar bli någon för dem och det börjar ha betydelse vem jag vill vara för dem. Moster Julia – hur är hon? De har hunnit bli snart sju och fem år innan detta känns ordentligt. Hur är det då att själv vara förälder? Tanken svindlar. Den skräckblandade förtjusningen över deras sårbarhet. Ansvaret vi vuxna har i deras liv. Hur vi bemöter dem och lyssnar till deras inre små rop. De är så fina där de ligger och sover. Just innan Algot somnade var han bara tvungen att berätta att slemmonstret bara var påhitt. Jag intygar och ser hur han kan slappna av helt och fullt. Det var bara en lek för en kväll.

I sådana här tillfällen känns det så fint att bo nära dem. När jag först blev moster bodde jag i Skåne och var tvungen att komma hem och titta på det lilla livet för att försöka förstå. En ny liten släkting in i vår värld. Jag gipsade av Johannas gravidmage och gjorde keramikskålar av det på konstskolan. Ett sätt för mig att bearbeta det som hände på andra sidan Sverige, hemma i familjen. Familjen är viktig för mig. Det tycks låta som en självklarhet men jag förstod det inte då. Då ville jag fly från allt som var hemvant och vanligt. Jag ville nå det andra, det ovanliga. Nu vill jag nå fram, till rötterna av mig själv. Gräva mig bakåt i släktforskning som jag får gratis på köpet i samtal med mina kunder. Men också ta mig framåt till de nya liven som tar form.

Här är Algot och Alma hemma hos mig på Grisbacka i mitt rävgryt när jag fyllde 27 år. Tiden flyger!