Idag har jag alltså levt i 30 år, om 30 år till är jag 60 år. När jag tänker på det inser jag att jag har många år kvar att utveckla mitt företag. Det får ta tid. En av de bra grejerna med att jobba med äldre människor är att livet sätts i ett långsiktigt perspektiv. Jag har ynnesten att jobba hemifrån idag så jag har kunnat sitta ute i solen och plugga. Filosofera lite mellan varven. Se getterna beta på gräset som börjar bli grönt. Min barndomsvän Linnea ringde och vi pratade bra länge. Blir så tacksam över att ha kvar barndomsvänner som känt mig sedan jag var två år. Linnea, Gustav och Jenny som skulle känna igen mycket i mina dagböcker om de fick läsa.

Jag har funderat på vem jag var för tio år sedan. Kan inte ens minnas hur jag firade min 20-års dag. När jag tänkt till riktigt ordentligt inser jag att det var då jag bodde med Johanna och Olof Öst på stan i en vindsvåning och pluggade Grafisk Form. En kurs jag knappt kan minnas vad jag gjorde? Jag minns mest att det var jobbigt att sitta i en datasal och försöka göra webbsidor. Att jag inte förstod så mycket. Att jag inte riktigt vågade fråga någon och att jag upplevde det läskigt med alla studenter. Jag minns också att det var då mitt riktiga behov av egen tid kom. Jag kände mig kvävd av alla intryck och åkte till Grannäs själv för första gången för att få utrymme. Jag längtade bort, till något helt annat. Umeåkretsen kändes för snäv. Jag hade skådespelardrömmar och kom in som reserv till Wiks folkhögskola.

Med en veckas varsel kom jag in på Wiks och mitt stora äventyr söderut började. Jag visste inte då att jag skulle komma att bo söderut i fyra år framåt. Tre års folkhögskola väntade mig. Teater och sedan Fri konst på Munkas folkhögskola utanför Ängelholm. Drömde jag om att bli konstnär på heltid? Ärligt talat är det svårt att komma ihåg. Jag levde så mycket i nuet. Att få hänge mig åt de intressen där jag verkligen kände att jag hade något att ge var som en lång förälskelse. Men som med all intensiv kärlek så innebär det också att det gör ont. Konsten tog på krafterna. Det kunde vara smärtsamt att ge så mycket av mig själv. Våga vara utblottad. Sår som jag inte visste fanns kom till uttryck och behövdes bearbetas. Kanske var det min största lärdom i folkhögskolebubblans tid. Och att det var fantastiskt att finna likasinnade vänner som består än idag, tack Ida, Emma, Maja, tre av mina trogna grundpelare. Det känns som att ni alltid varit mina vänner. Åren på folkhögskola var så omvälvande på många olika sätt att det är svårt att veta vem jag var innan dess. Hur var jag som person? Lite mer vild, lite mer naiv, kanske. Skulle jag och David blivit tillsammans om vi träffats i 20-års åldern? Tveksamt. Två tvivlande själar som är mer osäkra än någonsin. I något slags gränsland är det lätt att gå förbi varandra. Är tacksam att det blev senare. Att jag fick vara singel länge, vara i korta förhållanden som knappt hann börja. Känna på. Min nyfikenhet fick söka mig framåt. Även om det som sagt kunde göra väldigt ont ibland.

Ida och jag på Plej festivalen med vår pjäs ”Det är svårt att prata med hjärtat i munnen”

Maja, Emma och jag i Bäckastugan under vårt andra år på Munka.

Under tiden detta pågick började min långa historia med mina krampanfall och tiden med panikångest som tenderade till epilepsi. Vad var vad? Det tog lång tid innan jag fick rätt medicin och accepterade min diagnos med en lättare form av epilepsi. Jag tvingades stanna upp och möta mig själv framför psykologen. Vem är jag? Hur vill jag leva mitt liv? Mitt i allt detta utbildade jag mig på Axelssons som medicinsk fotvårdsterapeut. Mycket tack vare farmor förstår jag nu i efterhand.

Ja, inte skulle jag tro att jag skulle flytta mellan Uppsala, Skåne och Göteborg de närmsta åren framåt. Att jag inte skulle bo mer än ett år på varje ställe. Inte konstigt att jag kände mig rotlös och min längtan efter ett eget hem bara växte sig djupare. Var först när jag kom tillbaka till Umeå och bosatte mig på Grisbacka i två år som jag började landa, inte bara fysiskt utan även mentalt. Nu var jag egen företagare och färdigutbildad. Men inte kunde varken farmor eller jag tro att jag skulle börja jobba på hennes gamla arbetsplats i Robertsfors kommun. För att nu ha jobbat här i fyra år, övergått från kommun till att enbart driva mitt eget företag Julias fotspår. Köpa hus i Sikeå hamn och bosätta mig med David, två katter och tre getter.

David rider hästen Wille för första gången i sitt liv.

Jag målar febrilt klart huset i en igenvuxen trädgård.

Livet är mitt eget. Här andas jag in och ut dagarna i ända och helt plötsligt är jag den jag är idag. Kanske kommer känslan vara densamma om jag får fylla 80 år. Jag är så fascinerad över att man bär alla åldrar inom sig. Ödet och slumpen slår ibland knut på varandra och jag tror ibland inte man själv kan avgöra vilket. Oftast tror jag det handlar om tajming. Varför något händer i just den stunden. Tänker när jag första gången kom hem till Davids vänner som bor i en gammal skola i Brån och får se alla målningar. Lina pratar skånska och berättar att det är hennes pappa Lennart som var konstnär men att han är död nu. I samma sekund förstår jag att det är min lärare från konstskolan i Skåne som dog förra året som är hennes pappa. Vi båda börjar gråta. Vad är oddsen? Hans målningar som vi inte fick se skymten av och nu hänger de här i Västerbotten i en gammal skola. För mig blev det ett tecken för mig och David. En intention om att nu är det vi. Det slumpade sig så att David fick låna Lennarts kostym från Mattias nu när vi var på Davids morfars begravning. En sådan gång känns livet både vackert och väldigt förunderligt. Hur livet kan ta form – låt mig fortsätta att formas –