Nu när jag läser kursen Berättandets betydelse har jag så fullt upp med att skriva på uppgifterna att jag knappt hinner skriva här. Skriva vet jag att jag kan, ändå har  prestationsångesten knackat på. Jag trodde jag skulle kunna förebygga denna ångvält som kör över mig, helt utan förvarning. När helst tankarna behagar kommer de tillbaka och rusar in. Nu är du helt ute och cyklar eller Du följer ju inte ens uppgiften eller Är du helt trög som inte förstår en vanlig enkel fråga? Känslan från skolan kommer tillbaka. Alla gånger jag blev osäker om jag förstått uppgiften. Jag litade sällan på mitt eget omdöme för att jag allt för många gånger missförstått frågorna. Bara skrivit på mitt eget sätt, det som kändes rätt för mig. Ofta var jag påläst till proven och skrev uti bara sjutton, för att skriva, det kan jag göra hur mycket som helst utan att få skrivkramp. Jag lämnade alltid sist lektionen och helt slut och rödrosig kunde jag bara hoppas på att jag även denna gång hade klarat mig. Denna rädsla för att inte kunna tänka logiskt har förföljt mig. Jag har helt enkelt inte stor fallenhet för det. Ett sunt förnuft har jag, vilket i och för sig också innehåller logik. Men det här med att förhålla mig inom ramar, nej det är inte min grej. Jag funkar som bäst när jag får tänka helt fritt, utanför boxen. Jag har försökt komma tillbaka till den grundkänslan. Den här kursen går jag enbart för att det ska vara roligt. Möjligheten att få nörda in mig i sådant jag tycker är intressant.

Så här delar jag med mig ett stycke ur en text:

…..Idag pratas det mycket i folkmun om att gamla hus har en själ. Vad menar vi med det? Hus som andas historia anses idag både vara charmigt och attraktivt. Så vad tittar du efter när du letar efter det rätta huset? Kan din magkänsla känna av om huset har frid? Kan nya hus också bära en själ eller är det människorna som med tiden har besjälat huset med deras livsöden? Som om den lagrade energin överlevt människornas bortgång, levt vidare, till nästa husägare. Kanske var spökhuset tvunget att få en ny husägare som kom helt utifrån bygdens rykten. Hon som ville förbarma sig över husets oroliga själ…..

…..Jag tänker på den populära serien Det sitter i väggarna där historikern Christofer O´Regan och byggnadsantikvarien Erika Åberg hjälper nya husägare att ta hand om deras gamla hus och dess historia. I serien är det tydligt hur husägarna tycker att deras hem ökar i värde ju mer de känner till om de svunna tiderna. Även när det är inslag av tragiska händelser. Det är ett faktum att tiden är förunderlig och jag tror det ger sig uttryck på olika sätt för människor. För visst ligger det i människans natur att vilja förstå vår omvärld samtidigt fascineras vi över det som inte går att förklara. Jag tror att det är fler än jag som känner en skräckblandad förtjusning inför detta spökhus. Som om vi har ett behov av att vara i kontakt med det mystiska. Detta behov tror jag ligger i linje med dagens stressade samhälle som är andefattigt. Många längtar efter ett hus på landet istället för ett nytt hus som slängs upp på grund av bostadsbristen. Det kan lätt uppfattas som stelt och tråkigt i jämförelse med de gamla husens genuina hantverk…..