Har just beställt boken Hjälp jag är utmattad av Clara Lidström och Erica Dahlberg på Bokus.com som har en blixtkampanj till kl23.59 ikväll. Så pass på! Deras nyutgivna bok handlar om den nya folksjukdomen utmattningssyndrom. De har själva kraschat och vill nu dela med sig av sina historier för att hjälpa både de som redan är utmattade men också förebygga dem som tror sig ligga i riskzonen. Jag vill läsa boken för att bättre förstå det jag ofta går omkring och tänker på, varför är vi så stressade idag? Varför har jag vänner hit och dit som antingen har gått in i väggen, stressar ihjäl sig för att få ihop livspusslet, är livrädd för att bli utbränd på jobbet eller är deprimerad utan att veta varför. Idag pratas det mycket om stress, ångest och utmattning men jag tycker det börjar bli svårt med att förstå alla dessa olika men snarlika begrepp. Stress kan betyda så många olika saker för varje enskild individ. Likaså utmattad, antingen kanske du är utmattad för att du sovit dåligt en natt eller vabbat dina småbarn några dagar. Men det kan lika gärna handla om att du inte sovit en sammanhängande sömn på flera veckor eller haft migrän sju dagar i sträck. Kanske har du inte känt livslust på flera år. Jag tycker det är svårt att veta hur allvarligt jag ska ta det om någon bekant säger Oj, jag är helt slut eller Nu orkar jag verkligen inte mer, Jag har panikat i flera dagar eller Asså jag har så sjukt mycket ångest. Vad är skillnad mellan utbrändhet, utmattningssyndrom, depression och stressrelaterade besvär? Det vill jag få mer kunskap om så jag bättre vet hur jag ska handskas med verklighetens stora utmaningar. Både förstå andra men också förstå mig själv…

Vertigo – en känsla av rotation

För sju år sedan hände det, helt utan förvarning fick jag ett krampanfall på ett tåg till Uppsala. Jag minns ingenting. Läkaren beskrev det som en engångshändelse. Om vi har det stressigt i livet (vilket jag hade) kan vi plötsligt bara få ett anfall. Punkt. Jag tänkte inte så mycket mer på det tills det hände precis samma sak efter ett halvår, på tåg till Göteborg. Båda gångerna vaknar jag upp i ambulansen, sinnesförvirrad. Vad har hänt? Läkaren började prata om att jag hade Lägre kramptröskel än normalt. Jag som alltid varit oförskämt frisk och känt mig ”normal”. Vem var jag nu? Detta blev en slags identitetskris för mig i kombination med att jag inte mådde bra i det stora hela. Jag kände instinktivt att jag måste göra något drastiskt i mitt liv. Det var inte förrän jag flyttade hem till Umeå som medicin kom på tal. Teckningen gjorde jag i samband med magnetröntgen och där de med nervtrådar försökte se hur min hjärna fungerade. Hjärnan har aldrig visats några tecken på epilepsi under undersökningarna ändå äter jag nu en epilepsimedicin Levitiracetam (tog ett halvår att lära sig uttala) och benämner mig som epileptiker. Mest för enkelhetens skull för att besvara alla frågor om vad jag äter för piller morgon och kväll. Orkar inte dra historien som jag knappt själv förstår.

Var dessa krampanfall tydliga tecken på utmattning? Det har jag haft många och långa diskussioner med min läkare, neuropsykolog och nära vänner om. Utan att komma fram till något tydligt svar. Jag tänker mig att utmattning är något som sker under lång tid. Samtidigt har jag förstått att min kropp reagerar väldigt snabbt och fysiskt. Det tog lång tid att acceptera tillståndet. En av medicinens symptomer kallas för Vertigo – en känsla av rotation (vilket teckningen heter). Jag började mer och mer identifiera mig den känslan. Blandade ihop panikångesten med rädslorna. Rädd för att få anfall. Rädd för att klassas som sjuk. Rädd för att bli galen. Rädd för att inte längre få göra allt jag ville. Det blev en stor kris för mig att inte längre våga lite på min kropp och intention. Jag började begränsa mig själv i tron om att spara på krafterna. Nu i backspegeln är det lätt att se att jag snarare förvärrade situationen. Jag älskar att göra många olika saker. Att lägga band på mig själv gjorde mig bara deppig. All tid jag brukade göra något formades till rastlösa grubblerier. Min världsbild darrade. Att sedan hitta tillbaka till ett slags normalläge för mig – som mitt nya jag – har jag fått jobba mycket med. Som att övervinna obehag vid bilkörning, att resa själv med tåg och sitta i publik bland mycket folk. Nu känns det overkligt men det var verkligt då. Det är viktigt för mig att tänka tillbaka på den tiden för att bli tacksam för där jag är nu. Att ta mig själv i anspråk. Nu vet jag att jag kan köra bil även när jag är skiträdd så att händerna börjar darra. Jag kan fortsätta vidare. Rädslor kommer finnas med hela livet, men jag vill inte att de ska begränsa mig.

När allt lugnat ner sig slutade jag äta medicin i två år. Jag mådde mycket bättre och livet rullade på. Helt plötsligt när jag nyförälskad skulle gå på bio faller jag ihop framför en ovetande David. Jag började med motstånd äta medicinen igen. Numera gör det mig inget. Det var skönt eftersom David var den första som var med mig och kunde återberätta vad som hände under själva krampanfallet. Jag har inga tydliga symptomer på medicinen och känner faktiskt inget större behov av att veta hur pass mycket lägre min kramptröskel är än normalt. Vad som är normalt är ändå bara påhitt. Det viktiga är att jag kan må bra. Tillgången till min neuropsykolog har varit otroligt viktig. Med henne har jag kunnat tvivla tills jag landar. Någon form av epilepsi har jag. Punkt. Jag är stresskänslig och jag vet att när som helst min hjärna blir överhettad, vare sig det är för att jag är hyperaktiv eller nyförälskad så kan kan jag falla ihop. Något slags kaos uppstår i min hjärna. Som tur är förändras hjärnceller hela tiden. Jag är i rörelse. Och det är meningslöst att vara rädd för kaos. Så det så.

Min frågor återstår, Hjälp, varför är så många av mina vänner nära att bli utmattade? Hjälp, vad ska vi göra åt det?